Påskdagen 24 april sänder SVT dokumentären "Jag är sån här" om tonsättaren m.m., Sten Broman.
Även lilla jag är med på ett hörn. Det handlar då om Stens och min nästan 20-åriga relation. Den relationen var fin, rolig och kärleksfull, det kan jag lova.
Dokumentären är bra och alldeles utmärkt gjord av Carin Bräck och Stefan Karlsson. Det enda som stör mig är när besserwissern Carlhåkan Larsén talar nedvärderande om Stens konstnärskap, samt när Stens lillasyster Erna, 91, låtsas att hon inte vet vad jag heter.
"Vänsterdamen", säger hon i filmen och menar mig. Dåligt, tycker jag, eftersom vi träffades vid flera tillfällen och dessutom hade en viss kontakt runt Stens bortgång och begravning.
För den som vill veta mer rekommenderar jag min självbiografi "Gunilla af Halmstad - ett annat liv i Sverige". I boken kan man läsa mera om Stens och min gemenskap, men också om andra människor jag mött på livets outgrundliga vägar.
Läs om t.ex. den svavelosande och penninghungrige maranatapastorn Målle Lindberg, han som kom i en silverglänsande kostym från ovan (i helikopter) och lovade att frälsa alla syndare på Kiviks marknad. Istället flydde han allt kaos med ett välfyllt kassaskrin under armen.
Läs om chefen för Skansenakvariet, Jonas Wahlström, som i sin ungdom lekte ohämmat med både giftormar och elefanter, men med sitt eget och mitt liv som insats.
Vidare kan man läsa om boxaren och kändisen Bosse Högberg, som ställde upp som min "bodyguard" när jag gjorde reportage åt tidningen Lektyr.
Man får möta skandalmanagern Rolf Inghamn som skrev en porrbok och gav ut den i mitt namn (1967). Ett övergrepp som jag aldrig kan förlåta.
Möt också änkeförföraren Vincent Senise Bjurström, som bet mig i bröstet inför en publik på flera hundra personer. En stor grej för pressen på 1960-talet.
Läs om socialinspektören och chefen för rehab.hemmet Pettersbergsgården i Mälarhöjden, Leif Söderlund. Leifs jobb var att lära oss patienter att leva nyktert. Istället tog han med mig på krogrundor och dessutom gjorde han mig med barn. Fast jag tackar Gud för min underbare son.
Läs om:
den självutnämnda härskarinnan och spåkärringen Eugenia Taikon (i boken kallad Esmeralda), som höll mig tillfångatagen i sin husvagn sommaren 1966.
- den fina östermalmsdamen, som av sin man tvingades gå på vuxengymnasium för att komma ifrån sitt skåpsupande. Ingen bra idé, skulle det visa sig.
- Asta Gustafsson, en bisarr och galen dam som startade ett politiskt parti, gav ut tidningar som handlade om henne själv, och låg i ständig fejd med författaren Ivar Lo Johansson.
- den blodtörstande fakiren Mr Swing.
- trollgubben och suputen Nisse Nordström, som använde mig som lockfågel för att bli bjuden på sprit.
- tältvarietédirektören Knatten Olsson.
- danske teaterdirektören Stig Lommer (ABC-teatern i Köpenhamn).
-skådespelaren Ole Söltoft, som jag spelade mot i danska storfilmen Mazurka på Sängkanten.
- författaren Fritiof Nilsson Piraten.
- homosexuelle och olycklige Antero som med jämna mellanrum var trött på livet.
- min kärlek till transsexuella Lingee Wong.
- alkoholism och kampen för ett nyktert liv.
- självhjälpsterapier, seanser och gröna vågen-kollektiv med haschångor i Brunflo.
Och mycket, mycket mer.
tisdagen den 19:e april 2011
måndagen den 13:e september 2010
Tack och hej då!
Kiviks marknad 1964. Fr. v. svärdslukaren Wickman, ormtjuserskan Miss Tonga, fakiren Mr Swing, strip-teasedansösen Gunilla af Halmstad, två tjejer som plockades upp på landsvägen och rapparen Sigge Schultz.
Gunilla med boaorm
Gunilla af Halmstad showar med fakiren Mr Swing i varietétältet.
Sten Broman och Gunilla dansar polonäs på Nyårsbalen i Malmö Rådhus.
Vackra Lingee Wong, kvinnan som var en man, och Gunilla med hästen Hugin Moon.
Fest i Sten Bromans sommarbostad i Falsterbo.
Gunilla af Halmstad. Bilden tagen av fotograf Björn Larsson i Smedstorp 1966.
Här med en orm som ägdes av ormtjuserskan Rosita Greco (Annika Järlefors). Gunilla bodde med Rosita och hennes man Ingemar Fors på Östermalm i Stockholm tillsammans med ca 50 olika ormar, även giftiga.
Gunilla af Halmstad flankerad av boxaren Bosse Högberg och managern Rolf Inghamn.Med dessa bilder säger jag tack och hej då. Åtminstone tills vidare. Ser nu fram mot att åka till bokmässan i Göteborg 23 sep.
Stor kram
Gunilla "af Halmstad" Ekroth
fredagen den 3:e september 2010
Undervisning med Sten Broman
"Jag ska lära upp dig", sa Sten Broman. "Jag ska lära upp dig tills du får så dyra och exklusiva vanor att ingen jävel har råd att bjuda ut dig".
Jag var 19 år och bristerna i min uppfostran var katastrofala. Mitt bordskick var förfärligt och mitt språk var som hämtat ur busarnas egen värld.
Sten lät sig inte skrämmas av problemen.
Med hög skorrande röst, vajande pipskägg och med ett förmanande viftande pekfinger tog han sig an min förändring till det bättre.
Bordskicket rättades till samtidigt som Sten likt en ordets fältherre gav sig i kast med mitt språk. Han dirigerade mig tålmodigt genom ordvalens labyrinter.
"Svordomar får endast användas för att krydda språket", sa han. "Dessutom heter det absolut inte "det häringa" och "det däringa". Det heter "det här" och "det där".
Min beundran för Sten var total. Jag såg honom som den frälsare världen behövde. I mina ögon kunde ingen annan människa mäta sig med honom. Han sa aldrig emot mig på den punkten.
"Det viktiga är att man VET hur det ska vara", upplyste Sten. "Sedan kan man ju göra lite som man vill".
(Apropå det minns jag en kväll, på Operakällaren i Stockholm, då Sten hoppade över varmrätten och gick direkt på desserten - med snaps till. Snapsen ville han inte vara utan.)
Sten var min läromästare. Han bjöd mig på ostron, gåsleverpastej och iransk grön kaviar, dock inte samtidigt. Den svarta ryska kaviaren var fel och barbarisk, menade han. Det skulle absolut vara den gröna iranska. Detta var mycket viktigt. Dryckerna var också viktiga. Vanligt bonnvatten var giftigt, sa Sten. Man skulle dricka Ramlösa och då var det kolossalt viktigt att man uttalade det på rätt sätt, Rammlösa, med kort "a". Det var endast obildade dummerjönsar som sa Raamlösa med långt "a".
Vidare var det bara idioter som sa "öl". "Bier" hette det. Öl var detsamma som olja.
"Du ska tugga på bieret", lärde Sten mig. "Tugga, så känner du den friska humlesmaken".
Dom Perignon var den champagne vi drack, och Chivas Regal var favoritwhiskyn.
"Ostron ", sa Sten, "ska ätas levande. Det är livsfarligt att äta ett dött ostron. En del idioter droppar citron på sina ostron. Fullkomligt fasansfullt! Dessa barbarer begriper inte att det är just ostronets naturliga sälta som är själva finessen. Det är helt vansinnigt att förstöra smaken med citron".
"Huden är mycket viktig", menade han vidare. "Kvinnans hud ska vara mjäll och vit likt marsipan. Jag avskyr kvinnor som solar sig. Det är fult, ja, det är avskyvärt med solbrända kvinnor. Särskilt om de solat i en sådan där elektrisk ugn på ett solarium. Ja, det är fullständigt fasansfullt med vidbränd kvinnohud. Usch och fy"!!
Trots Stens alla åsikter vad gällde solbränna, var han själv brun som en nordafrikan varje sommar. Sommartid bodde han i Falsterbo, och jag hälsade ofta på honom där. Och vi ägnade timmar varje dag åt solbad på stranden. Sida vid sida låg vi på varsin gummimadrass och lät oss stekas. Mellan varven svalkade vi oss i vattnet. Jag brukade simma efter Sten och nypa honom i tårna. Det roade honom.
När Sten var nöjd med min uppfostran, fick jag träffa hans vänner och följa med honom på olika fester. Ja, han presenterade mig t.o.m. för representanter för kungahuset. Det var på ett cocktailparty i samband med världsmusikfestivalen i Stockholm 1966, och det var prinsessorna Sibylla och Christina jag fick hälsa på.
Foton på Sten finns under inlägget Bilder, 21 juni 2010.
Jag var 19 år och bristerna i min uppfostran var katastrofala. Mitt bordskick var förfärligt och mitt språk var som hämtat ur busarnas egen värld.
Sten lät sig inte skrämmas av problemen.
Med hög skorrande röst, vajande pipskägg och med ett förmanande viftande pekfinger tog han sig an min förändring till det bättre.
Bordskicket rättades till samtidigt som Sten likt en ordets fältherre gav sig i kast med mitt språk. Han dirigerade mig tålmodigt genom ordvalens labyrinter.
"Svordomar får endast användas för att krydda språket", sa han. "Dessutom heter det absolut inte "det häringa" och "det däringa". Det heter "det här" och "det där".
Min beundran för Sten var total. Jag såg honom som den frälsare världen behövde. I mina ögon kunde ingen annan människa mäta sig med honom. Han sa aldrig emot mig på den punkten.
"Det viktiga är att man VET hur det ska vara", upplyste Sten. "Sedan kan man ju göra lite som man vill".
(Apropå det minns jag en kväll, på Operakällaren i Stockholm, då Sten hoppade över varmrätten och gick direkt på desserten - med snaps till. Snapsen ville han inte vara utan.)
Sten var min läromästare. Han bjöd mig på ostron, gåsleverpastej och iransk grön kaviar, dock inte samtidigt. Den svarta ryska kaviaren var fel och barbarisk, menade han. Det skulle absolut vara den gröna iranska. Detta var mycket viktigt. Dryckerna var också viktiga. Vanligt bonnvatten var giftigt, sa Sten. Man skulle dricka Ramlösa och då var det kolossalt viktigt att man uttalade det på rätt sätt, Rammlösa, med kort "a". Det var endast obildade dummerjönsar som sa Raamlösa med långt "a".
Vidare var det bara idioter som sa "öl". "Bier" hette det. Öl var detsamma som olja.
"Du ska tugga på bieret", lärde Sten mig. "Tugga, så känner du den friska humlesmaken".
Dom Perignon var den champagne vi drack, och Chivas Regal var favoritwhiskyn.
"Ostron ", sa Sten, "ska ätas levande. Det är livsfarligt att äta ett dött ostron. En del idioter droppar citron på sina ostron. Fullkomligt fasansfullt! Dessa barbarer begriper inte att det är just ostronets naturliga sälta som är själva finessen. Det är helt vansinnigt att förstöra smaken med citron".
"Huden är mycket viktig", menade han vidare. "Kvinnans hud ska vara mjäll och vit likt marsipan. Jag avskyr kvinnor som solar sig. Det är fult, ja, det är avskyvärt med solbrända kvinnor. Särskilt om de solat i en sådan där elektrisk ugn på ett solarium. Ja, det är fullständigt fasansfullt med vidbränd kvinnohud. Usch och fy"!!
Trots Stens alla åsikter vad gällde solbränna, var han själv brun som en nordafrikan varje sommar. Sommartid bodde han i Falsterbo, och jag hälsade ofta på honom där. Och vi ägnade timmar varje dag åt solbad på stranden. Sida vid sida låg vi på varsin gummimadrass och lät oss stekas. Mellan varven svalkade vi oss i vattnet. Jag brukade simma efter Sten och nypa honom i tårna. Det roade honom.
När Sten var nöjd med min uppfostran, fick jag träffa hans vänner och följa med honom på olika fester. Ja, han presenterade mig t.o.m. för representanter för kungahuset. Det var på ett cocktailparty i samband med världsmusikfestivalen i Stockholm 1966, och det var prinsessorna Sibylla och Christina jag fick hälsa på.
Foton på Sten finns under inlägget Bilder, 21 juni 2010.
tisdagen den 31:e augusti 2010
Åldrandets dilemma enligt Sten Broman
I tidigare inlägg har jag skrivit en del om vännen Sten Broman. Fortsätter gärna med detta eftersom det finns så mycket att berätta.
"Åldrandet är ett förfärligt misstag", sa Sten en kväll när vi satt och njöt på Savoy i Malmö.
"När vi väl når en viss mognad och börjar komma till insikt om saker och ting, då blir vi gamla och dör. Vilket fasansfullt misstag", fortsatte han.
"Hade en sådan vara sålts över disk skulle man genast lämna tillbaka den som varande av sekunda kvalitet. De flesta människor hinner bara begå dumheter i livet, sedan dör de. Förfärligt! Särskilt orättvist är åldrandet mot kvinnorna. Jag blir skakad när jag tänker på hur undersköna ljuvliga kvinnor kan förvandlas till korsetterade häxor på några få år. Hela skapelsen är ett stort misstag", upprepade han.
"Fabrikören menade nog väl, men tyvärr hade han inga begåvade medarbetare. Där skulle jag ha behövt gripa in".
Jag satt förstummad. Sten underhöll mig på liknande sätt kvällen igenom. Han höll en fullkomligt lysande enmansshow. Han talade med hög röst och yviga gester. Han var vital och energisk och mycket elegant. På min fråga om vem fabrikören var, svarade han att det var Gud.
Som sagt, jag var förstummad.
I min självbiografi har jag skrivit en hel del om Stens och min vänskap. I boken finns också många bilder på oss.
"Åldrandet är ett förfärligt misstag", sa Sten en kväll när vi satt och njöt på Savoy i Malmö.
"När vi väl når en viss mognad och börjar komma till insikt om saker och ting, då blir vi gamla och dör. Vilket fasansfullt misstag", fortsatte han.
"Hade en sådan vara sålts över disk skulle man genast lämna tillbaka den som varande av sekunda kvalitet. De flesta människor hinner bara begå dumheter i livet, sedan dör de. Förfärligt! Särskilt orättvist är åldrandet mot kvinnorna. Jag blir skakad när jag tänker på hur undersköna ljuvliga kvinnor kan förvandlas till korsetterade häxor på några få år. Hela skapelsen är ett stort misstag", upprepade han.
"Fabrikören menade nog väl, men tyvärr hade han inga begåvade medarbetare. Där skulle jag ha behövt gripa in".
Jag satt förstummad. Sten underhöll mig på liknande sätt kvällen igenom. Han höll en fullkomligt lysande enmansshow. Han talade med hög röst och yviga gester. Han var vital och energisk och mycket elegant. På min fråga om vem fabrikören var, svarade han att det var Gud.
Som sagt, jag var förstummad.
I min självbiografi har jag skrivit en hel del om Stens och min vänskap. I boken finns också många bilder på oss.
torsdagen den 19:e augusti 2010
Första mötet med Sten Broman
"Goddag, unga dam!
Jag undrar om ni skulle kunna tänka er att delta i en uppsättning på Kungliga Operan i Stockholm? Det är Göran Gentele som har ett stort projekt på gång och nu behövs det en ung flicka som vågar visa brösten. Hon ska bara ta ett par danssteg, men hennes roll är viktig. Det är förstås otänkbart att Operans dansöser visar sina bröst, så därför frågar jag nu er om ni kan tänkas vara intresserad?"
Frågan ställdes av den kände musik- och TV-mannen Sten Broman och året var 1964.
Jag var 19 år och jobbade som lättklädd dansös på krogen Tunneln i Malmö. Sten Broman satt bland publiken mest varje kväll, och han skickade både blommor och invitationskort till mig. Misstänksam som jag blev av uppvaktningen, kikade jag på honom i en glipa i ridån. Sten var vid den här tidpunkten 62 år och jag såg honom som en hopplöst urgammal farbror. Alltså tackade jag nej till hans inbjudan till bordet.
En vecka senare kom en kallelse från Tunnelns direktör. Jag beordrades att omedelbart efter min show infinna mig på Tunnelns kontor. Det lät allvarligt, så det var med hjärtat i halsgropen jag gick dit. Hade jag gjort något fel?
På kontoret satt Sten Broman, och det var då jag fick frågan om mitt eventuella intresse att uppträda på Operan i Stockholm.
Dittills hade jag varit i Stockholm en enda gång och jag visste inte mycket om vår huvudstad. Operan hade jag aldrig sett och knappt hört talas om. Trots min begränsade erfarenhet och mina urusla kunskaper förstod jag ändå att det hela rörde sig om något väldigt märkvärdigt.
Sten berättade om både Operan och Göran Gentele. Jag var djupt imponerad. Tidigare hade det största jag sett och upplevt varit Kiviks marknad.
Detta var inledningen på Stens och min nästan 20-åriga vänskap. Vi var vänner fram till hans död 1983.
Ps. Det blev aldrig något operaframträdande för min del. På grund av att Göran Gentele dog, sa Sten.
Jag undrar om ni skulle kunna tänka er att delta i en uppsättning på Kungliga Operan i Stockholm? Det är Göran Gentele som har ett stort projekt på gång och nu behövs det en ung flicka som vågar visa brösten. Hon ska bara ta ett par danssteg, men hennes roll är viktig. Det är förstås otänkbart att Operans dansöser visar sina bröst, så därför frågar jag nu er om ni kan tänkas vara intresserad?"
Frågan ställdes av den kände musik- och TV-mannen Sten Broman och året var 1964.
Jag var 19 år och jobbade som lättklädd dansös på krogen Tunneln i Malmö. Sten Broman satt bland publiken mest varje kväll, och han skickade både blommor och invitationskort till mig. Misstänksam som jag blev av uppvaktningen, kikade jag på honom i en glipa i ridån. Sten var vid den här tidpunkten 62 år och jag såg honom som en hopplöst urgammal farbror. Alltså tackade jag nej till hans inbjudan till bordet.
En vecka senare kom en kallelse från Tunnelns direktör. Jag beordrades att omedelbart efter min show infinna mig på Tunnelns kontor. Det lät allvarligt, så det var med hjärtat i halsgropen jag gick dit. Hade jag gjort något fel?
På kontoret satt Sten Broman, och det var då jag fick frågan om mitt eventuella intresse att uppträda på Operan i Stockholm.
Dittills hade jag varit i Stockholm en enda gång och jag visste inte mycket om vår huvudstad. Operan hade jag aldrig sett och knappt hört talas om. Trots min begränsade erfarenhet och mina urusla kunskaper förstod jag ändå att det hela rörde sig om något väldigt märkvärdigt.
Sten berättade om både Operan och Göran Gentele. Jag var djupt imponerad. Tidigare hade det största jag sett och upplevt varit Kiviks marknad.
Detta var inledningen på Stens och min nästan 20-åriga vänskap. Vi var vänner fram till hans död 1983.
Ps. Det blev aldrig något operaframträdande för min del. På grund av att Göran Gentele dog, sa Sten.
söndagen den 15:e augusti 2010
Rolf Inghamn - skandalernas man
Publiken satt förväntansfull i lokalen Slagthuset i Malmö. Man väntade på att "Festival der Operettes" skulle ta sin början på scenen.
Då steg en kvinna fram och meddelade att föreställningen var inställd. Det var bara att packa sig hem igen för de ca 500 människor som samlats för att ha en trevlig kväll i operett-anda.
Besvikelsen var stor och än större blev den när man inte fick tillbaka de pengar man betalat för entrébiljetten.
Det var skandal, kanske den sista skandalen som impressario Rolf Inghamn ställde till. Året var 2004, och Rolf lämnade jordelivet året därpå, 2005.
Orsaken till att operetten blev inställd var att Rolf Inghamn struntat i att betala artisternas gage.
Det var inte första gången det strulade kring Rolf. Hans liv var späckat med otrevligheter, särskilt när det gällde att göra ekonomiskt rätt för sig.
Kontoret för "Impressario & konsertbyrå Rolf Inghamn AB" låg i Söderköping och därifrån ordnade han en hel del. Det var flygshower, cirkus, riddarspel, catchbrottning, teater, mässor, musikaler, gospel, monsterbilar, operetter och opera.
Han var den som först tog in storband som Rolling Stones, The Who och Cream till Sverige. Han drev också Folkets Park i Kungsör under flera år.
Men ofta brydde han sig inte om att betala lokalhyror, annonskostnader, hotellräkningar eller gage till artister. Det förekom en hel del oegentligheter och Rolf Inghamn gjorde säkert rätt för beskrivningen "opålitlig".
Själv blev jag ordentligt drabbad av hans skojerier. När han och jag, i Köpenhamn 1965, kom överens om att samarbeta anade jag aldrig vad som väntade.
Rolf såg väldigt trevlig och förtroendeingivande ut, och det var lätt att falla för hans charm och att tro på hans fagra löften. Det lovades "guld och gröna skogar" både vad gällde karriär och inkomster. Han skulle bli en toppenmanager, trodde jag.
Jag blev lurad.
Allt som oftast behöll Rolf större delen av mitt gage för egen del. Men det värsta var de "fulheter" han drog in mig i. Den allra värsta "fulheten" var när han skrev en porrbok (vill ej nämna titeln) och gav ut den i mitt namn.
Jag hade då fått i uppgift att skriva en liten story, som sedan Rolf skulle fylla i och göra en trevlig bok av.
Trevlig - jotack!
Dagen efter utgivningen fick jag läsa snusket, men då var skadan redan skedd. Jag hade litat helt på Rolf. Ville och kunde knappt tro att det fanns en sådan elakhet på vår jord.
Jag var mycket ung, mycket naiv och väldigt utsatt efter Rolf Inghamns övergrepp.
Rolf var en skandalernas man och det smittade av sig på hans omgivning. Jag lyckades lämna honom 1970. Då reste jag till Köpenhamn där jag skaffade ny manager, började jobba med "Black Theater of Prag" på nattklubben Valencia, och dessutom fick jag en roll i storfilmen "Mazurka på Sängkanten".
Då steg en kvinna fram och meddelade att föreställningen var inställd. Det var bara att packa sig hem igen för de ca 500 människor som samlats för att ha en trevlig kväll i operett-anda.
Besvikelsen var stor och än större blev den när man inte fick tillbaka de pengar man betalat för entrébiljetten.
Det var skandal, kanske den sista skandalen som impressario Rolf Inghamn ställde till. Året var 2004, och Rolf lämnade jordelivet året därpå, 2005.
Orsaken till att operetten blev inställd var att Rolf Inghamn struntat i att betala artisternas gage.
Det var inte första gången det strulade kring Rolf. Hans liv var späckat med otrevligheter, särskilt när det gällde att göra ekonomiskt rätt för sig.
Kontoret för "Impressario & konsertbyrå Rolf Inghamn AB" låg i Söderköping och därifrån ordnade han en hel del. Det var flygshower, cirkus, riddarspel, catchbrottning, teater, mässor, musikaler, gospel, monsterbilar, operetter och opera.
Han var den som först tog in storband som Rolling Stones, The Who och Cream till Sverige. Han drev också Folkets Park i Kungsör under flera år.
Men ofta brydde han sig inte om att betala lokalhyror, annonskostnader, hotellräkningar eller gage till artister. Det förekom en hel del oegentligheter och Rolf Inghamn gjorde säkert rätt för beskrivningen "opålitlig".
Själv blev jag ordentligt drabbad av hans skojerier. När han och jag, i Köpenhamn 1965, kom överens om att samarbeta anade jag aldrig vad som väntade.
Rolf såg väldigt trevlig och förtroendeingivande ut, och det var lätt att falla för hans charm och att tro på hans fagra löften. Det lovades "guld och gröna skogar" både vad gällde karriär och inkomster. Han skulle bli en toppenmanager, trodde jag.
Jag blev lurad.
Allt som oftast behöll Rolf större delen av mitt gage för egen del. Men det värsta var de "fulheter" han drog in mig i. Den allra värsta "fulheten" var när han skrev en porrbok (vill ej nämna titeln) och gav ut den i mitt namn.
Jag hade då fått i uppgift att skriva en liten story, som sedan Rolf skulle fylla i och göra en trevlig bok av.
Trevlig - jotack!
Dagen efter utgivningen fick jag läsa snusket, men då var skadan redan skedd. Jag hade litat helt på Rolf. Ville och kunde knappt tro att det fanns en sådan elakhet på vår jord.
Jag var mycket ung, mycket naiv och väldigt utsatt efter Rolf Inghamns övergrepp.
Rolf var en skandalernas man och det smittade av sig på hans omgivning. Jag lyckades lämna honom 1970. Då reste jag till Köpenhamn där jag skaffade ny manager, började jobba med "Black Theater of Prag" på nattklubben Valencia, och dessutom fick jag en roll i storfilmen "Mazurka på Sängkanten".
torsdagen den 12:e augusti 2010
Show med Vincent Senise Bjurström
"Han ska ha på truten"!
"Fimpa den jäveln"!
"Fanskapet ska inte komma levande härifrån"!
Ungefär så lät det i festlokalen i Smedstorp en vårvinterkväll 1966.
Orsaken var den 22-årige riksbekante förföraren Vincent Senise Bjurström. Historier om Vincent och hans förförarkonster hade då gått som en löpeld genom pressen en längre tid. Och eftersom Vincent var allt annat än en blyg gosse, så berättade han mer än gärna för alla som ville höra på om hur han förförde äldre damer med feta bankkonton. Detta levde han gott på. Det skrevs spaltmetrar om honom och alla i 1960-talets Sverige visste vem Vincent var.
1966 ville han slå mynt av sitt kändisskap och sparkade igång en folkparksturné. I programmet ingick förutom han själv, ett rockband, en sångerska och en striptease utförd av mig. Vincent bidrog genom att sjunga låten "Just a gigolo".
Under hela showen hördes hotfulla protestskrik från publiken. Att Vincent var impopulär bland landsortspojkarna gick inte att ta miste på.
När jag utfört min dans, och barbröstad drog en suck av lättnad över att jag äntligen kunde lämna scenen, kände jag en plötslig smärta i vänster bröst. Överraskad skrek jag till och samtidigt upptäckte jag Vincent som likt ett dibarn hängde i min stackars tutte. Han hade satt tänderna i mig i ett kraftfullt bett.
Jag höll på att smälla av, men lyckades hålla god min och spela med.
Publiken fick fnatt.
"Hugg den jävla förföraren. Nu jävlar....."
Vi fick lämna Smedstorp med hjälp av polis. Den manliga delen av publiken ville lyncha Vincent. "Bröstbettet" blåstes upp till enorma proportioner i stora delar av pressen. Skandalen var ett faktum.
Efter ännu ett framträdande i Vinslöv (utan bröstbett), lades showen ner.
Vincents bakgrund var brokig. Hans mamma Betty Bjurström var en, på sin tid, vacker och skandalomsusad varietédansös och revyartist. Bl.a. dansade hon barbröstad på Chinateatern i Stockholm, vilket var kolossalt vågat på den tiden, 1940-talet. Lockad av ett filmkontrakt reste Betty till Italien där hon träffade Vincents blivande pappa, Renato Senise.
Tillsammans förde paret ett kringflackande liv med många äventyr. Betty blev bl.a. anklagad för spioneri.
I ett anfall av svartsjuka sköt Renato sin hustru Betty med tre skott på ett hotellrum i Paris 1949. Vincent var då fem år, och efter mordförsöket var hans mamma delvis förlamad.
En av de bortopererade kulorna lär hon ha låtit förgylla för att spara som minne.
Betty Bjurström avled i Stockholmstrakten 2001.
Foto på Vincent finns under inlägget "bilder" 21 juni 2010.
"Fimpa den jäveln"!
"Fanskapet ska inte komma levande härifrån"!
Ungefär så lät det i festlokalen i Smedstorp en vårvinterkväll 1966.
Orsaken var den 22-årige riksbekante förföraren Vincent Senise Bjurström. Historier om Vincent och hans förförarkonster hade då gått som en löpeld genom pressen en längre tid. Och eftersom Vincent var allt annat än en blyg gosse, så berättade han mer än gärna för alla som ville höra på om hur han förförde äldre damer med feta bankkonton. Detta levde han gott på. Det skrevs spaltmetrar om honom och alla i 1960-talets Sverige visste vem Vincent var.
1966 ville han slå mynt av sitt kändisskap och sparkade igång en folkparksturné. I programmet ingick förutom han själv, ett rockband, en sångerska och en striptease utförd av mig. Vincent bidrog genom att sjunga låten "Just a gigolo".
Under hela showen hördes hotfulla protestskrik från publiken. Att Vincent var impopulär bland landsortspojkarna gick inte att ta miste på.
När jag utfört min dans, och barbröstad drog en suck av lättnad över att jag äntligen kunde lämna scenen, kände jag en plötslig smärta i vänster bröst. Överraskad skrek jag till och samtidigt upptäckte jag Vincent som likt ett dibarn hängde i min stackars tutte. Han hade satt tänderna i mig i ett kraftfullt bett.
Jag höll på att smälla av, men lyckades hålla god min och spela med.
Publiken fick fnatt.
"Hugg den jävla förföraren. Nu jävlar....."
Vi fick lämna Smedstorp med hjälp av polis. Den manliga delen av publiken ville lyncha Vincent. "Bröstbettet" blåstes upp till enorma proportioner i stora delar av pressen. Skandalen var ett faktum.
Efter ännu ett framträdande i Vinslöv (utan bröstbett), lades showen ner.
Vincents bakgrund var brokig. Hans mamma Betty Bjurström var en, på sin tid, vacker och skandalomsusad varietédansös och revyartist. Bl.a. dansade hon barbröstad på Chinateatern i Stockholm, vilket var kolossalt vågat på den tiden, 1940-talet. Lockad av ett filmkontrakt reste Betty till Italien där hon träffade Vincents blivande pappa, Renato Senise.
Tillsammans förde paret ett kringflackande liv med många äventyr. Betty blev bl.a. anklagad för spioneri.
I ett anfall av svartsjuka sköt Renato sin hustru Betty med tre skott på ett hotellrum i Paris 1949. Vincent var då fem år, och efter mordförsöket var hans mamma delvis förlamad.
En av de bortopererade kulorna lär hon ha låtit förgylla för att spara som minne.
Betty Bjurström avled i Stockholmstrakten 2001.
Foto på Vincent finns under inlägget "bilder" 21 juni 2010.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
