Fångtransport på Medelhavet

Det skulle bli segelsemester i Medelhavet. Makens dröm om att få uppleva livet på ett stort segelfartyg skulle äntligen gå i uppfyllelse. Förväntningarna var stora när vi klev ombord på den vackra farkosten i Marmaris. Föga anade vi då att vi inte skulle få känna fast mark under fötterna på en vecka.
Det blev en mardrömsresa. Vi var sjutton passagerare som trängdes ihop och fraktades ut på havet. Inget fanns att roa sig med. Inte ens en kortlek fanns ombord. Kapten vägrade lägga till vid någon hamn. Det var för dyrt, sa han. Fyra holländare valde att lägga sig på varsin madrass i fören för att sola. Där låg de resten av resan. En engelsman försökte simma iväg, men fick hämtas tillbaka i en eka. Tre av passagerarna tålde inte sjön, utan spydde med jämna mellanrum.
På nätterna snarkades det. Hyttväggarna var tunna och snarkoljuden tävlade i styrka. Värst var grannen. Hans taktfasta RRR-UNKA, RRR-UNKA, RRRR-UNKA höll på att ta livet av mig.
Mot slutet av veckan var holländarna så vidbrända att det såg mer än hälsovådligt ut. Jag kan bara önska att de klarade sig utan men.

När vi äntligen fick gå av båten och åka hem, var maken illröd av både sol och ilska. Han hade försökt skälla ut kapten, men denne hade låtsats att han inte förstod.
Resan var ett fiasko.
Dessutom fick vi aldrig segla, utan vi gick för motor hela tiden.
Men i besvikelsen måste jag ändå erkänna: maten var väldigt god.