Tack och hej då!

Kiviks marknad 1964. Fr. v. svärdslukaren Wickman, ormtjuserskan Miss Tonga, fakiren Mr Swing, strip-teasedansösen Gunilla af Halmstad, två tjejer som plockades upp på landsvägen och rapparen Sigge Schultz.


Gunilla med boaorm


Gunilla af Halmstad showar med fakiren Mr Swing i varietétältet.


Sten Broman och Gunilla dansar polonäs på Nyårsbalen i Malmö Rådhus.


Vackra Lingee Wong, kvinnan som var en man, och Gunilla med hästen Hugin Moon.


Fest i Sten Bromans sommarbostad i Falsterbo.


Gunilla af Halmstad. Bilden tagen av fotograf Björn Larsson i Smedstorp 1966.


Här med en orm som ägdes av ormtjuserskan Rosita Greco (Annika Järlefors). Gunilla bodde med Rosita och hennes man Ingemar Fors på Östermalm i Stockholm tillsammans med ca 50 olika ormar, även giftiga.


Gunilla af Halmstad flankerad av boxaren Bosse Högberg och managern Rolf Inghamn.

Med dessa bilder säger jag tack och hej då. Åtminstone tills vidare. Ser nu fram mot att åka till bokmässan i Göteborg 23 sep.
Stor kram
Gunilla "af Halmstad" Ekroth

Undervisning med Sten Broman

"Jag ska lära upp dig", sa Sten Broman. "Jag ska lära upp dig tills du får så dyra och exklusiva vanor att ingen jävel har råd att bjuda ut dig".

Jag var 19 år och bristerna i min uppfostran var katastrofala. Mitt bordskick var förfärligt och mitt språk var som hämtat ur busarnas egen värld.
Sten lät sig inte skrämmas av problemen.
Med hög skorrande röst, vajande pipskägg och med ett förmanande viftande pekfinger tog han sig an min förändring till det bättre.
Bordskicket rättades till samtidigt som Sten likt en ordets fältherre gav sig i kast med mitt språk. Han dirigerade mig tålmodigt genom ordvalens labyrinter.
"Svordomar får endast användas för att krydda språket", sa han. "Dessutom heter det absolut inte "det häringa" och "det däringa". Det heter "det här" och "det där".

Min beundran för Sten var total. Jag såg honom som den frälsare världen behövde. I mina ögon kunde ingen annan människa mäta sig med honom. Han sa aldrig emot mig på den punkten.

"Det viktiga är att man VET hur det ska vara", upplyste Sten. "Sedan kan man ju göra lite som man vill".
(Apropå det minns jag en kväll, på Operakällaren i Stockholm, då Sten hoppade över varmrätten och gick direkt på desserten - med snaps till. Snapsen ville han inte vara utan.)

Sten var min läromästare. Han bjöd mig på ostron, gåsleverpastej och iransk grön kaviar, dock inte samtidigt. Den svarta ryska kaviaren var fel och barbarisk, menade han. Det skulle absolut vara den gröna iranska. Detta var mycket viktigt. Dryckerna var också viktiga. Vanligt bonnvatten var giftigt, sa Sten. Man skulle dricka Ramlösa och då var det kolossalt viktigt att man uttalade det på rätt sätt, Rammlösa, med kort "a". Det var endast obildade dummerjönsar som sa Raamlösa med långt "a".
Vidare var det bara idioter som sa "öl". "Bier" hette det. Öl var detsamma som olja.
"Du ska tugga på bieret", lärde Sten mig. "Tugga, så känner du den friska humlesmaken".
Dom Perignon var den champagne vi drack, och Chivas Regal var favoritwhiskyn.

"Ostron ", sa Sten, "ska ätas levande. Det är livsfarligt att äta ett dött ostron. En del idioter droppar citron på sina ostron. Fullkomligt fasansfullt! Dessa barbarer begriper inte att det är just ostronets naturliga sälta som är själva finessen. Det är helt vansinnigt att förstöra smaken med citron".

"Huden är mycket viktig", menade han vidare. "Kvinnans hud ska vara mjäll och vit likt marsipan. Jag avskyr kvinnor som solar sig. Det är fult, ja, det är avskyvärt med solbrända kvinnor. Särskilt om de solat i en sådan där elektrisk ugn på ett solarium. Ja, det är fullständigt fasansfullt med vidbränd kvinnohud. Usch och fy"!!

Trots Stens alla åsikter vad gällde solbränna, var han själv brun som en nordafrikan varje sommar. Sommartid bodde han i Falsterbo, och jag hälsade ofta på honom där. Och vi ägnade timmar varje dag åt solbad på stranden. Sida vid sida låg vi på varsin gummimadrass och lät oss stekas. Mellan varven svalkade vi oss i vattnet. Jag brukade simma efter Sten och nypa honom i tårna. Det roade honom.

När Sten var nöjd med min uppfostran, fick jag träffa hans vänner och följa med honom på olika fester. Ja, han presenterade mig t.o.m. för representanter för kungahuset. Det var på ett cocktailparty i samband med världsmusikfestivalen i Stockholm 1966, och det var prinsessorna Sibylla och Christina jag fick hälsa på.

Foton på Sten finns under inlägget Bilder, 21 juni 2010.

Åldrandets dilemma enligt Sten Broman

I tidigare inlägg har jag skrivit en del om vännen Sten Broman. Fortsätter gärna med detta eftersom det finns så mycket att berätta.

"Åldrandet är ett förfärligt misstag", sa Sten en kväll när vi satt och njöt på Savoy i Malmö.
"När vi väl når en viss mognad och börjar komma till insikt om saker och ting, då blir vi gamla och dör. Vilket fasansfullt misstag", fortsatte han.
"Hade en sådan vara sålts över disk skulle man genast lämna tillbaka den som varande av sekunda kvalitet. De flesta människor hinner bara begå dumheter i livet, sedan dör de. Förfärligt! Särskilt orättvist är åldrandet mot kvinnorna. Jag blir skakad när jag tänker på hur undersköna ljuvliga kvinnor kan förvandlas till korsetterade häxor på några få år. Hela skapelsen är ett stort misstag", upprepade han.
"Fabrikören menade nog väl, men tyvärr hade han inga begåvade medarbetare. Där skulle jag ha behövt gripa in".

Jag satt förstummad. Sten underhöll mig på liknande sätt kvällen igenom. Han höll en fullkomligt lysande enmansshow. Han talade med hög röst och yviga gester. Han var vital och energisk och mycket elegant. På min fråga om vem fabrikören var, svarade han att det var Gud.
Som sagt, jag var förstummad.

I min självbiografi har jag skrivit en hel del om Stens och min vänskap. I boken finns också många bilder på oss.

Första mötet med Sten Broman

"Goddag, unga dam!
Jag undrar om ni skulle kunna tänka er att delta i en uppsättning på Kungliga Operan i Stockholm? Det är Göran Gentele som har ett stort projekt på gång och nu behövs det en ung flicka som vågar visa brösten. Hon ska bara ta ett par danssteg, men hennes roll är viktig. Det är förstås otänkbart att Operans dansöser visar sina bröst, så därför frågar jag nu er om ni kan tänkas vara intresserad?"

Frågan ställdes av den kände musik- och TV-mannen Sten Broman och året var 1964.
Jag var 19 år och jobbade som lättklädd dansös på krogen Tunneln i Malmö. Sten Broman satt bland publiken mest varje kväll, och han skickade både blommor och invitationskort till mig. Misstänksam som jag blev av uppvaktningen, kikade jag på honom i en glipa i ridån. Sten var vid den här tidpunkten 62 år och jag såg honom som en hopplöst urgammal farbror. Alltså tackade jag nej till hans inbjudan till bordet.

En vecka senare kom en kallelse från Tunnelns direktör. Jag beordrades att omedelbart efter min show infinna mig på Tunnelns kontor. Det lät allvarligt, så det var med hjärtat i halsgropen jag gick dit. Hade jag gjort något fel?
På kontoret satt Sten Broman, och det var då jag fick frågan om mitt eventuella intresse att uppträda på Operan i Stockholm.

Dittills hade jag varit i Stockholm en enda gång och jag visste inte mycket om vår huvudstad. Operan hade jag aldrig sett och knappt hört talas om. Trots min begränsade erfarenhet och mina urusla kunskaper förstod jag ändå att det hela rörde sig om något väldigt märkvärdigt.

Sten berättade om både Operan och Göran Gentele. Jag var djupt imponerad. Tidigare hade det största jag sett och upplevt varit Kiviks marknad.

Detta var inledningen på Stens och min nästan 20-åriga vänskap. Vi var vänner fram till hans död 1983.
Ps. Det blev aldrig något operaframträdande för min del. På grund av att Göran Gentele dog, sa Sten.

Rolf Inghamn - skandalernas man

Publiken satt förväntansfull i lokalen Slagthuset i Malmö. Man väntade på att "Festival der Operettes" skulle ta sin början på scenen.
Då steg en kvinna fram och meddelade att föreställningen var inställd. Det var bara att packa sig hem igen för de ca 500 människor som samlats för att ha en trevlig kväll i operett-anda.
Besvikelsen var stor och än större blev den när man inte fick tillbaka de pengar man betalat för entrébiljetten.
Det var skandal, kanske den sista skandalen som impressario Rolf Inghamn ställde till. Året var 2004, och Rolf lämnade jordelivet året därpå, 2005.
Orsaken till att operetten blev inställd var att Rolf Inghamn struntat i att betala artisternas gage.

Det var inte första gången det strulade kring Rolf. Hans liv var späckat med otrevligheter, särskilt när det gällde att göra ekonomiskt rätt för sig.
Kontoret för "Impressario & konsertbyrå Rolf Inghamn AB" låg i Söderköping och därifrån ordnade han en hel del. Det var flygshower, cirkus, riddarspel, catchbrottning, teater, mässor, musikaler, gospel, monsterbilar, operetter och opera.
Han var den som först tog in storband som Rolling Stones, The Who och Cream till Sverige. Han drev också Folkets Park i Kungsör under flera år.
Men ofta brydde han sig inte om att betala lokalhyror, annonskostnader, hotellräkningar eller gage till artister. Det förekom en hel del oegentligheter och Rolf Inghamn gjorde säkert rätt för beskrivningen "opålitlig".

Själv blev jag ordentligt drabbad av hans skojerier. När han och jag, i Köpenhamn 1965, kom överens om att samarbeta anade jag aldrig vad som väntade.
Rolf såg väldigt trevlig och förtroendeingivande ut, och det var lätt att falla för hans charm och att tro på hans fagra löften. Det lovades "guld och gröna skogar" både vad gällde karriär och inkomster. Han skulle bli en toppenmanager, trodde jag.

Jag blev lurad.

Allt som oftast behöll Rolf större delen av mitt gage för egen del. Men det värsta var de "fulheter" han drog in mig i. Den allra värsta "fulheten" var när han skrev en porrbok (vill ej nämna titeln) och gav ut den i mitt namn.
Jag hade då fått i uppgift att skriva en liten story, som sedan Rolf skulle fylla i och göra en trevlig bok av.
Trevlig - jotack!
Dagen efter utgivningen fick jag läsa snusket, men då var skadan redan skedd. Jag hade litat helt på Rolf. Ville och kunde knappt tro att det fanns en sådan elakhet på vår jord.
Jag var mycket ung, mycket naiv och väldigt utsatt efter Rolf Inghamns övergrepp.

Rolf var en skandalernas man och det smittade av sig på hans omgivning. Jag lyckades lämna honom 1970. Då reste jag till Köpenhamn där jag skaffade ny manager, började jobba med "Black Theater of Prag" på nattklubben Valencia, och dessutom fick jag en roll i storfilmen "Mazurka på Sängkanten".

Show med Vincent Senise Bjurström

"Han ska ha på truten"!
"Fimpa den jäveln"!
"Fanskapet ska inte komma levande härifrån"!
Ungefär så lät det i festlokalen i Smedstorp en vårvinterkväll 1966.
Orsaken var den 22-årige riksbekante förföraren Vincent Senise Bjurström. Historier om Vincent och hans förförarkonster hade då gått som en löpeld genom pressen en längre tid. Och eftersom Vincent var allt annat än en blyg gosse, så berättade han mer än gärna för alla som ville höra på om hur han förförde äldre damer med feta bankkonton. Detta levde han gott på. Det skrevs spaltmetrar om honom och alla i 1960-talets Sverige visste vem Vincent var.

1966 ville han slå mynt av sitt kändisskap och sparkade igång en folkparksturné. I programmet ingick förutom han själv, ett rockband, en sångerska och en striptease utförd av mig. Vincent bidrog genom att sjunga låten "Just a gigolo".

Under hela showen hördes hotfulla protestskrik från publiken. Att Vincent var impopulär bland landsortspojkarna gick inte att ta miste på.
När jag utfört min dans, och barbröstad drog en suck av lättnad över att jag äntligen kunde lämna scenen, kände jag en plötslig smärta i vänster bröst. Överraskad skrek jag till och samtidigt upptäckte jag Vincent som likt ett dibarn hängde i min stackars tutte. Han hade satt tänderna i mig i ett kraftfullt bett.
Jag höll på att smälla av, men lyckades hålla god min och spela med.
Publiken fick fnatt.
"Hugg den jävla förföraren. Nu jävlar....."

Vi fick lämna Smedstorp med hjälp av polis. Den manliga delen av publiken ville lyncha Vincent. "Bröstbettet" blåstes upp till enorma proportioner i stora delar av pressen. Skandalen var ett faktum.
Efter ännu ett framträdande i Vinslöv (utan bröstbett), lades showen ner.

Vincents bakgrund var brokig. Hans mamma Betty Bjurström var en, på sin tid, vacker och skandalomsusad varietédansös och revyartist. Bl.a. dansade hon barbröstad på Chinateatern i Stockholm, vilket var kolossalt vågat på den tiden, 1940-talet. Lockad av ett filmkontrakt reste Betty till Italien där hon träffade Vincents blivande pappa, Renato Senise.
Tillsammans förde paret ett kringflackande liv med många äventyr. Betty blev bl.a. anklagad för spioneri.
I ett anfall av svartsjuka sköt Renato sin hustru Betty med tre skott på ett hotellrum i Paris 1949. Vincent var då fem år, och efter mordförsöket var hans mamma delvis förlamad.
En av de bortopererade kulorna lär hon ha låtit förgylla för att spara som minne.
Betty Bjurström avled i Stockholmstrakten 2001.

Foto på Vincent finns under inlägget "bilder" 21 juni 2010.

Tältvarietéliv à la 1960-tal

Att resa och jobba med en ambulerande tältvarieté i början av 1960-talet var ingen dans på rosor. Visst var det både kul och spännande många gånger, men det var också ett liv fyllt av umbäranden.

Värst hade tältarbetarna det. Deras liv bestod av hårt arbete till usel lön.
Efter ca två dagar på varje spelplats, var deras uppgift att riva jättetältet, scenen, bänkarna, fasaden och paraden, packa allt på en lastbil och frakta det hela flera mil bort till nästa ställe i turnéplanen. Där skulle alltihop byggas upp igen, oftast under tidspress.
Så slet tältjobbarna, vecka efter vecka, månad efter månad, hela säsongen från tidig vår till sen höst. Deras fritid var så gott som obefintlig, och sovplats fick de ordna bäst de kunde. För det mesta fick lastbilen fungera som sovrum.

Varietén, där jag var anställd sommaren 1963, kallades La Pari och drevs av Knatten Olsson. (en gång medlem av det, på sin tid, kända Vårat Gäng).
Knatten var också "rappare", d.v.s. inropare. Med hjälp av sitt välsmorda munläder stod han på Paraden (en estrad utanför varietétältet) och presenterade sina artister. Meningen var att folk skulle övertalas att köpa entrébiljett och komma in i tältet för att se showen.
Artisterna som presenterades var ormtjuserskan Miss Tonga, svärdslukaren Wickman, trollkonstnären Nisse "Jättebabyn" Nordström och lilla jag, som fick agera staty innan jag lärde mig dansa och blev strippa.

Minns min allra första presentation. Vi stod där på Paraden och Knatten skrek i mikrofonen:
"Mina damer och herrar, ta nu det långa steget före det korta, kom hit, köp entrébiljett, kom in och upplev våra fantastiska artister. Se Miss Tonga utmana döden när hon leker med sin livsfarliga boaorm. (Sanningen var att ormen Putte var halvdöd och fick tvångsmatas).
Kom in och se svärdslukaren Wickman driva ner svärdet förbi första och andra magmunnen. (En röntgenbild visades där man såg ett svärd bland kotor och revben).
Kom in och se Nisse "Jättebabyn" Nordström, illusionist och proffsboxare. En gång sparrade han den världsberömde Joe Walcott. Numera är han oöverträffad illusionist. (Här brukade Nisse lyfta på sin halmhatt och plocka ut en massa pingisbollar ur munnen).
Och gott folk, kom in och se nakensensationen Yvette Dubois, hitkommen direkt från Paris".

Vid den sista presentationen tittade jag mig förvånat omkring. Var fanns den franska damen? Vem var hon? Henne hade jag inte träffat.
Det tog några förvirrade ögonblick innan jag förstod att det var mig Knatten talade om.
Som Yvette Dubois från Paris stod jag nakenstaty för publiken. Jag måste stå blickstilla, allt annat var olagligt. Minsta rörelse och polisen kunde stänga hela klabbet. Knatten skulle då gå i konkurs och alla artister och andra anställda skulle bli arbetslösa. Tungt vilade ansvaret på mina nakna axlar.

Min väg till Tiljan var strulig. Allt började med väninnan Elsies förälskelse i en tivoliarbetare. För sällskaps skull liftade jag med Elsie från Halmstad till Jönköping, där hennes käraste befann sig just då, denna majdag 1963.
Via diverse äventyr, där vi bl.a. hölls inlåsta något dygn i en tivolivagn, hamnade vi först i Sundsvall och sedan i Kopparberg där Knatten och hans varieté fanns för tillfället. (Alla detaljer finns att läsa i min självbiografi).

Varietélivet var, som sagt, tufft. Sommaren då jag var 18 år, var min bäste och ende kompis den smällfete, två meter långe, alltid onyktre trollgubben Nisse "Jättebabyn" Nordström.
Jag bodde tillsammans med den skrikiga papegojan Jakob i baksätet på Knattens bil. Jakob hade så när gjort mig till ett nervvrak genom sina återkommande morgonvrål. Innan det hann hända hade jag dessbättre lyckats spara ihop till ett litet tält och kunde flytta.

Som sagt, livet på en ambulerande varieté var tidvis jobbigt, men också roligt och händelserikt.

Tullstriptease med Mats Bahr

Mats Bahr var komiker och skådespelare. 1965 var vi samtidigt engagerade på ABC-teatern i Köpenhamn, så när vi ett år senare började jobba ihop i de svenska folkparkerna, kände vi redan varandra. Vi hade då samma manager, Rolf Inghamn i Örebro.
Mats var vansinnigt rolig och han kunde få publiken att tjuta av skratt när han körde sina monologer på scenen. Hans mimik var helt oefterhärmlig.
Han gjorde entré genom att gå rakt på mikrofonstativet, slå pannan i micken varefter han sa: "Förlåt att jag ber om ursäkt".
Tillsammans gjorde Mats och jag en sketch som kallades "tullstriptease". Mats spelade då tullare på en flygplats. In på scenen trädde jag, iklädd åtsittande tröja, kort kjol, skyhöga klackar och med en resväska i handen. Jag föreställde en resenär från Paris.
Mats gestikulerade och krumbuktade sig, och medan publiken jublade, upptäckte han att mina kläder var köpta i Paris. Alltså måste han som tulltjänsteman konfiskera dem.
När jag stod i bara trosor, dansade Mats en krigsdans runt mig och nöp sedan tag i trosan för att kolla om också den var köpt utomlands så att han kunde lägga beslag på den.
Efter ett utspel som saknar motstycke och där folk skrek och tjöt av glädje, sjönk Mats plötsligt ihop. Med darrande röst och med en uppsyn som om han fått stryk, meddelade han publiken att trosan var köpt på Epa.

När Mats jobbade på ABC-teatern var han förlovad med en av mina kolleger, Constance från Grekland.
När vi turnerade med vår tullstriptease hade han bytt dam. Han var då sambo med en skånsk skönhet. Det förhållandet höll inte heller. En kväll hade Mats sagt till sin sambo att han skulle gå ut en stund för att köpa en kvällstidning. Han återvände efter ett halvår, bara för att ögonblickligen bli visad på dörren för alltid.

Mats Bahr avled 1994.

Svenska hemlösa vädjar om hjälp i Norge

Stockholms stadsmission har skickat ett brev till Norges statsminister där man ber om ett bistånd på 300 miljoner kronor för att hjälpa Stockholms hemlösa. De hemlösas tragiska situation tycks bara bli allt värre. I mitten av 1970-talet skrev jag följande uppsats:
Under en tidig morgonpromenad i Bellevueparken i Stockholms innerstad träffar jag av en slump på Henke. Jag har just passerat ett duvslag när jag ser ett skäggigt ansikte blinkande sticka ut ur ett hål där jag vet att det finns en bunker. Huvudet med tillhörande kropp kommer sakta men säkert alltmer fram i dagsljuset. När gestalten väl kravlat sig ut är det med stor svårighet den lyckas komma på benen. Lemmarna verkar inte vilja lyda mannen riktigt och dessutom hindras han i sina rörelser av sin enorma överrock.
Hans variga, hopklibbade ögon ser mig inte genast. Det är först sedan han står riktigt stadigt och hans hand trevat sig in under överrocken och fått grepp om en vit flaska, som han höjer blicken.
Han tvekar lite när han ser mig, men sedan skjuter han darrande in flaskhalsen mellan de toviga skäggtestarna. Han vänder såväl den blåtonade näsan som flaskbotten mot himlen och klunkarna hörs tydligt där jag står ett par meter ifrån honom.
När klunkandet tystnat tittar mannen skyggt på mig samtidigt som han med baksidan av handen torkar bort några droppar vätska ur skägget. Jag ser på flaskans etikett att den innehåller K-sprit.
"Måste få bort ångesten", stammar mannen fram. "Det här är det enda som hjälper", fortsätter han och håller menande fram flaskan.
Han tar en klunk till och ser sedan inte lika skygg ut.
Jag sätter mig på en sten och efter en stund sätter sig mannen också. Vi börjar samtala och mellan klunkarna får jag veta att mannen heter Henke och att han är född i Norrland.
"Jag har bott här i ett år", säger Henke och pekar mot bunkern han krupit fram ur en stund tidigare. "Förut bodde jag i Vanadislunden, men det är bättre här. Här har jag mina vänner. Ibland skriver jag meddelanden som mina vänner flyger med hem till Norrland, ifall någon kommer ihåg mig där".
När Henke märker att jag ser frågande ut nickar han förklarande mot duvslaget som jag passerat tidigare.
"Ifall någon kommer ihåg mig", upprepar han och tar en ny klunk. "Bästa sortens flaskor dom här", säger han och tittar på den han håller i handen. "Av plast. Det gör inget att jag är portad på systemet för deras flaskor är livsfarliga. Om man råkar ramla omkull med en sån där i innerfickan kan man ju skära ihjäl sig".
Henke har varit uteliggare i många år. Sjutton år, tror han. Han håller inte reda på tiden så noga. Några anhöriga har han inte. Ibland, när han vågar gå över de starkt trafikerade gatorna, träffar han andra uteliggare som bor i andra parker. I Bellevueparken bor Henke ensam. Hur han lyckas överleva de kalla vinternätterna är en gåta. Själv tror han att det beror på hans starka grundfysik och på en gammal matta som han brukar lägga över sig.
Hur har han hamnat i den situation han befinner sig i?
Henke vet inte riktigt, men för många år sedan hade han ett arbete och ett rum att bo i. I sin ungdom hände det att han följde med sina kamrater till danshaket Nalen. Medan hans vänner dansade och skojade med flickor, stod Henke tyst och lyssnade på musiken. Henke var blyg för flickorna, men han älskade musiken. När vännerna blev glada av spriten de drack, blev Henke dyster och nedstämd. Hans alkoholism utvecklades utan att han märkte det. Och en dag var han plötsligt både arbets- och bostadslös.
Han berättar att han drabbats av delirium tremens två gånger och att den hjälp han fått varit i form av antabus och lugnande piller. Vid något tillfälle fick han prata med en kurator som talade om att hon inte hade någon hjälp att ge.
Henke är ändå tacksam när han tänker på att han en gång fick nya kläder och femtio kronor.
"Det är konstigt att dom inte slår ihjäl mig istället", säger han.

Djurpratare med dubbelmoral

Träffade en gammal bekant härförleden. Hon berättade exalterat att hon gått på kurs och lärt sig förstå djurens språk. Hon sa sig nu kunna tala med olika sorters djur, och mot betalning kunde hon förmedla till hussar och mattar vad deras skyddslingar tyckte och tänkte om sin tillvaro. Ivrigt och övertygande malde hon på om sin enorma kärlek och förståelse för hela världens fauna. Hon kunde t.o.m. föra diskussioner med insekter, anförtrodde hon mig. När vi träffades hade hon just haft en pratstund med en humla, fick jag veta. Hon försäkrade att hon älskade alla djur över allt annat, och hon skulle aldrig kunna skada ens det minsta lilla kryp, inte ens en blomfluga - nä, inte ens en spyfluga för den delen.
Jag kunde inte vara annat än övertygad om att jag hade en sann djurvän framför mig. Efter en stunds pratande kom vi överens om att det skulle sitta fint med en bit mat. Alltså gick vi in på närmaste matställe. Till min förvåning beställde djurvännen fläskkotlett. Och medan hon tuggade och svalde berättade hon vidare om sitt intressanta samtal med humlan.
"Men grisen då", påpekade jag. "Äter du av en gris så deltar du i dess slakt".
"Va", djurvännen såg överraskad ut. Hon tittade förvånat först på mig och sedan på kotlettbiten som spetsad på gaffeln var halvvägs till munnen. Hon slutade tugga, såg under en sekund förvirrad ut och sa sedan:
"Oj, tänkte inte på det. Fast de e ju inte ja som haft dö på den".

Kidnappad

Sommaren 1966 var jag frihetsberövad - ja, man kan faktiskt säga kidnappad. Allt började med att jag ville besöka mina vänner på min gamla arbetsplats, den ambulerande tältvarietén La Pari. Jag hade tidigare rest med La Pari och jobbat där som både strippa, ormtjuserska och som assistent åt fakirernas fakir Mr Swing.
När jag sommaren 1966 längtade efter en åter-träff med det gamla varietégänget anade jag aldrig att besöket skulle förvandlas till en mardröm. För det var just vad det gjorde.
Till sällskapet hade en färgstark dam sällat sig. Hon hette Eugenia T. och hon var änka efter en zigensk hövding (eller romsk, som man säger numera).
Hon var ett kraftknippe med urstark järnvilja, hårda muskler och ett totalt förakt för lagar, regler och allt som samhället kräver av sina medborgare. Eugenia försörjde sig huvudsakligen som spåkärring, men hon fyllde också mer än gärna på sin redan övergödda plånbok genom försäljning av diverse livsnödvändiga varor, t.ex. brännvin.
Under mitt besök fick jag bo hos Eugenia i hennes husvagn.
Besöket var trevligt, men när dagen för min avfärd var inne förbjöd Eugenia mig helt utan förvarning att lämna vagnen.
"Du stannar här", röt hon och klippte till mig. Hon hotade med hemska straff värre än helvetet om jag inte stannade och uppträdde på La Pari resten av sommaren.
Jag blev så rädd att knäna skakade och jag vågade inte annat än lyda. Att trotsa Eugenias vilja var att jämföra med självmord. Man kunde lika gärna utmana en kobra på duell.
Två gånger under sommaren försökte jag rymma utan att lyckas. Första gången högg Eugenia mig just när jag skulle hoppa ur en taxi vid en tågstation. Det blev en snöplig återfärd till husvagnen.
Andra gången skar jag mig i armarna för att få komma till sjukhus och få möjlighet att komma undan den vägen. Jag kom till sjukhus, men Eugenia följde med trots mina protester. Hon ljög för sjukhuspersonalen och sa att hon var min mor. Ingen trodde på mig när jag sa som det var.
"Ni hör", sa Eugenia, "flickan är tokig! Förnekar sin egen mor".
Därefter spådde hon läkaren som sytt mina sår, mot en rejäl dusör.
Tredje gången lyckades min rymning. Det var på Sjöbo marknad och det var min mor som hjälpte mig. Den befrielsekänslan glömmer jag aldrig.
Efter sommaren 1966 aktade jag mig länge för att komma i närheten av tivolin och marknadsplatser.
Eugenia Taikon dog 1999. Hon är begravd i Malmö. Hennes grav lär ha blivit uppbruten och plundrad.
Mer om Eugenia finns att läsa i min självbiografi.
Foto på damen ifråga finns under inlägget "bilder", 21 juni 2010.

Med Stålfarfar på Kiviks marknad

Minns Kiviks marknad 1963 då jag träffade Stålfarfar första gången. Det var sent på kvällen och alla besökare hade lämnat marknaden. Vi som jobbat och kämpat hela dagen och kvällen samlades på stranden för att slappna av tillsammans vid en lägereld. Vid min sida satt en (i mina unga ögon) urgammal man och drog tankfullt i sitt långa vita skägg. Någon viskade att det var Stålfarfar.
Stålfarfar vekade vara en ödmjuk och mild person. Han sjöng "Lilla vackra Anna" för oss. Det var mycket stämningsfullt. Sedan berättade han om sin religiösa tro. Kanske minnet sviker mig, men det var något om att människans själ efter döden bosatte sig i grottor. Kommer inte ihåg hur han fick ihop det, men det var fint när han sjöng.
Senare fick jag veta att Stålfarfars rätta namn var Gustav Håkansson. Stålfarfar med hela svenska folket blev han när han vid 66 års ålder vann cykeltävlingen "Sverigeloppet". Året var 1951 och de tävlande cyklade mellan Haparanda och Ystad. Stålfarfar var egentligen för gammal för att få delta, men han sopade faktiskt banan med sina konkurrenter som alla var under 40 år.
Han vann överlägset, blev rikskändis, fick träffa kungen och började sedan turnera i Folkparkerna där han sjöng andliga sånger. På Liseberg blev det publikrekord när han kom.
Stålfarfar dog 1987, 102 år gammal.
Under inlägget "bilder", 21 juni 2010, finns ett foto på honom.
Tilläggas bör att på Johannamuseet i Skurup finns en permanent utställning över Stålfarfar.

Kiviks marknad på 60-talet

Varietéerna på 60-talets Kiviks marknad bjöd på en hel del sevärdheter. Det var före den tid då storstädernas porrklubbar tömdes och flyttade in på Kiviks varietéscener och förvandlade dem till juckande slagfält.För då tog den "riktiga" varieté-eran slut och kvar fanns bara äckel och snusk.
Men det fanns alltså en tid före porren. En tid då ett par nakna bröst kunde väcka uppseende och skapa rubriker. (Det hände när jag mannekängade i topless baddräkt 1964). En tid då fina varietéartister såsom t.ex. fakirerna Mr Swing och Ali Ben Hassan, svärdslukarna Miss Leiane och Wickman, gummimannen Mr Martino och väldigt många andra gjorde marknaden minnesvärd.
Mr Swing var i särklass. Han skrämde slag på publiken med sitt diaboliska utseende och sina helvetesvrål. Han kallades för "djävulen i den röda slängkappan", men privat var han gullig och snäll som ett lamm.
De största varietéägarna var Knatten Olsson, Evert Schultz och Boris Bravin. Mr Swing och jag jobbade åt Knatten Olsson.
Att jobba på Kiviks marknad var för oss artister förfärligt påfrestande. Showerna pågick utan uppehåll från förmiddag till bortåt midnatt. Och showade vi inte på scenen så måste vi befinna oss på Paraden utanför varietétältet och spela apa för att locka folk att köpa entrébiljett till föreställningen. Ofta var showen på Paraden bättre än inne i tältet.
Varietédirektörerna tjänade pengar - mycket pengar. Jag minns resväskor fyllda med sedlar. Vi artister fick inte särskilt mycket extra för våra insatser.
Direktörerna låg i krig med varandra. Striderna gällde vem som lyckades locka mest folk till sina tält. Avklippta sladdar till högtalare, fysiskt våld och hotelser var inga ovanligheter.
En av direktörerna var känd för att behandla sina artister väldigt illa. Det sas att han t.o.m. slog dem och höll deras gager inne.
Trots allt är jag glad och tacksam för att jag fick vara med och uppleva Kiviks marknad från insidan före den tid då förfallet tog vid.

Fesljummen snaps - en katastrof

Maken bjöd på kryssning till Tallin och S:t Petersburg. Det var en kompensation för den bedrövliga fångtransporten på Medelhavet som jag beskrev i ett tidigare inlägg. Denna resan blev bättre. Den var riktigt trevlig. Det serverades god mat, vädret var vackert och solen värmde oss vid poolen. På kvällarna bjöds det på överdådiga shower och allt var frid och fröjd.
Maken drabbades förstås av två vredesutbrott under resans gång, men det kan faktiskt ses som lite positivt eftersom han annars brukar vädra sina negativa känslor ganska titt och tätt.
Första utbrottet kom under sightseeing-turen i S:t Petersburg. Det var när en grupp undomar envisades med att komma försent varje gång vi skulle infinna oss vid bussen efter rundvandring på egen hand. Maken satt vid min sida, blängde på klockan och morrade alltmer ilsket. När han såg de skyldiga tidstjuvarna komma sakta släntrande, brast allt för honom. Han rusade upp, mötte dem i bussdörren och gav dem en utskällning med råge. Tidsmarodörerna gapade förvånat i alltmer rodnande ansikten där ungdomsfinnarna lyste röda och såg ut att vilja spricka vilken sekund som helst. När den första förvåningen lagt sig flinade de trotsigt, men satte sig tysta på sina platser. Strax därpå hördes rungande applåder från de övriga passagerarna. Maken såg mycket nöjd ut.
Nästa prövning hände vid lunchbordet då maken beställde snaps till sillen. Den asiatiske vinkyparen såg ganska rådvill ut vid beställningen och maken förstod genast att hans (kyparens) snapskunskaper var obefintliga. Därför höll maken ett litet föredrag om snapsar i allmänhet och dess betydelse i synnerhet. Vinkyparen lyssnade intresserat. Han nickade och i hans ögon kunde man läsa att ett förståelsens ljus gått upp. Leende skyndade han ut till köksregionen för att strax återvända med ett dricksglas halvfyllt av en gulaktig vätska. Maken tog i glaset och exploderade i samma ögonblick.
"VA, FESLJUMMEN SNAPS!" röt han.
I denna stund kunde makens upplevelse av katastrof inte vara större. Hur i h-e kunde man servera sill utan att veta vad snaps var? Och på ett fartyg som avgick från Sverige, ville han veta.

Men som sagt, annars var resan mycket trevlig.

Blöta möten med Dirch Passer

Dirch Passer var en dansk skådespelare och komiker. Han var mycket folkkär och han medverkade i ca 135 filmer, både danska och svenska.
Jag hade nöjet att få träffa honom flera gånger. Första gången var jag 17 år och då råkade vi helt enkelt hamna på samma krog i Nyhavn. Den kvällen blev blöt.
Senare, 1965, stötte vi ihop när jag jobbade på ABC-teatern i Köpenhamn. Dirch hade själv varit engagerad på ABC och det var när han hälsade på sina skådespelarvänner där, som vi träffades igen.
Minns att vi skålade i "Hyl", en illasmakande djävulsdryck av oljig karaktär. Hyl var suverän om man behövde bota baksmälla, menade Dirch. Ja, Hyl hjälpte mot allt, t.o.m. mot benbrott, sa han.
När jag något år efteråt uppträdde på en krog i Randers på Jylland, kom Dirch och hälsade på. Egentligen var han bara på genomresa, men han stannade i fyra dygn. Det var fyra dygn av konstant festande.
Redan vid frukostbordet serverades det snaps och bier. Sedan blev det naturligtvis påfyllning under dagen och kvällen.
När Dirch reste iväg till vidare äventyr, var jag som ett lallande vrak. Det tog minst en vecka innan jag kände mig mänsklig igen.
Dirch var vansinnigt rolig, både på scenen och privat. Han dog hastigt av en hjärtinfarkt under en teaterföreställning 1980.

Nä, grodan blev ingen prins

Pussade och pussade, men grodan förblev en groda trots att han hette Daniel.

Bilden tagen på Valencia i Köpenhamn 1970 då jag jobbade med Black Magic Show.

Gunilla af Halmstad

Bilder

Stig Lommer, direktör på ABC-teatern i Köpenhamn. Gunilla af Halmstad i mitten. Till vänster grekiska Constance som på den tiden, 1965, var förlovad med komikern Mats Bahr.













Gunilla af Halmstad showar med Stålfarfar himself. Kiviks marknad i slutet av 60-talet.













Gunilla och boaormen Putte.













Tre brudar på folkparks- och krogturné: afrikanska Nambi, israeliska Coco och Gunilla af Halmstad i mitten.

1. 
   

Reklambild.













Striptease med Gunilla af Halmstad på brunnsbalen, Ronneby Brunn. (I röda fjäderns tecken).

1. 
   

Gunilla af Halmstad med boxaren och superkändisen Bosse Högberg. Bosse ställde upp som "bodyguard" när Gunilla gjorde reportage åt tidningen Lektyr i Stockholms "undre värld" 1971.












Show med Vincent Senise Bjurström,känd playboy på den tiden,1966. Efter framträdandet fick Vincent poliseskort, eftersom publiken hotade att göra slarvsylta av honom. Kan tillägga att Vincents mor var den, på sin tid, omskrivna skönheten Betty Bjurström, misstänkt spion.











Sten Broman och Gunilla på bal i Malmö rådhus.













Spåkvinnan Eugenia Taikon som höll Gunilla frihetsberövad sommaren 1966.













Fakiren Mr Swing och varietégänget. Gunilla till vänster framför Mr Swing. Längst fram varieté La Paris direktör Knatten Olsson med fru och son.













Gunilla af Halmstad showar med fakiren Ali Ben Hassan. Kiviks marknad på 60-talet.












Här med författaren Fritiof Nilsson ”Piraten” på Tivoli i Köpenhamn.













Sten Broman och Gunilla leker bröllop på Tivoli i Köpenhamn.












Gunilla af Halmstad spelade Nadja i filmen Mazurka på sängkanten. Här med huvudrollsinnehavaren Ole Söltoft.












Bild från ett releaseparty där en porrbok gavs ut i den intet ont anande Gunillas namn (1967). Skyldig till porrskrivandet var managern Rolf Inghamn. Ett oförlåtligt övergrepp.












Gunilla af Halmstad med Black Theater Group of Prag på Valencia i Köpenhamn.









Gunilla af Halmstad med Black Theater Group of Prag på Valencia i Köpenhamn.

Fångtransport på Medelhavet

Det skulle bli segelsemester i Medelhavet. Makens dröm om att få uppleva livet på ett stort segelfartyg skulle äntligen gå i uppfyllelse. Förväntningarna var stora när vi klev ombord på den vackra farkosten i Marmaris. Föga anade vi då att vi inte skulle få känna fast mark under fötterna på en vecka.
Det blev en mardrömsresa. Vi var sjutton passagerare som trängdes ihop och fraktades ut på havet. Inget fanns att roa sig med. Inte ens en kortlek fanns ombord. Kapten vägrade lägga till vid någon hamn. Det var för dyrt, sa han. Fyra holländare valde att lägga sig på varsin madrass i fören för att sola. Där låg de resten av resan. En engelsman försökte simma iväg, men fick hämtas tillbaka i en eka. Tre av passagerarna tålde inte sjön, utan spydde med jämna mellanrum.
På nätterna snarkades det. Hyttväggarna var tunna och snarkoljuden tävlade i styrka. Värst var grannen. Hans taktfasta RRR-UNKA, RRR-UNKA, RRRR-UNKA höll på att ta livet av mig.
Mot slutet av veckan var holländarna så vidbrända att det såg mer än hälsovådligt ut. Jag kan bara önska att de klarade sig utan men.

När vi äntligen fick gå av båten och åka hem, var maken illröd av både sol och ilska. Han hade försökt skälla ut kapten, men denne hade låtsats att han inte förstod.
Resan var ett fiasko.
Dessutom fick vi aldrig segla, utan vi gick för motor hela tiden.
Men i besvikelsen måste jag ändå erkänna: maten var väldigt god.

Livräddande krogbesök

Följande historia ur verkligheten berättade vännen Lars för mig:
Han (Lars) och några bekanta brukar samlas på en krog vid S:t Eriksplan för att ta ett glas och koppla av tillsammans efter dagens vedermödor. I detta vanligtvis glada gäng finns även den kände TV-mannen Åke Wilhelmsson.
En kväll anlände den annars relativt raske Åke W. svårt haltande och med anletsdragen förvridna av smärta. Han klagade över att det ena benet värkte och ömmade. Tidigare på dagen hade han varit på en vårdcentral för att få hjälp, talade han om. Doktorn där hade givit honom rådet att bege sig till närmaste apotek och inhandla en ask smärtstillande piller. Då skulle saken snart vara ur världen, sa doktorn.
Den doktorn visste inte hur rätt han hade. Hans råd hade så när kostat Åke livet.

Åkes räddning var att det här, bland dryckesbröderna på krogen, fanns en läkare. Denne läkare och vän bad Åke att han skulle slänga upp det onda benet på bardisken för en snabb undersökning.
Efter en enda blick från det erfarna läkarögat blev det iltransport till sjukhuset. En livshotande blodpropp hade så när satt stopp för Åkes fortsatta liv.

Annika Östberg

Måtte det stoppas!! Jag menar radioprogrammet "Sommar" med Annika Östberg som gästpratare. Ska en person vars kändisskap bygger på delaktighet i mord få underhålla oss i media? Vem i mördarbranschen ska få bli sommarpratare nästa år? Anders Eklund kanske? Eller varför inte Thomas Quick?

Möte med Snoddas

Några gånger under det ljuva 60-talet hade jag nöjet att få träffa Snoddas, en oerhört folkkär sångare vars kändisskap stod över all jämförelse på den tiden. Snoddas var en norrländsk timmerflottare som råkat hamna i rampljuset och hans popularitet visste inga gränser under några år.
Som barn såg jag honom uppträda i Halmstads Folkets Park. Jag minns att folkparken var smockfull och att alla trängdes för att komma scenen och Snoddas så nära som möjligt.
Senare, när jag själv turnerade runt i olika folkparker, råkade jag stöta ihop med idolen vid några tillfällen. Det visade sig att han var mycket blyg och tystlåten. Vårt första möte var utan tvivel pinsamt för honom. Vi var då tre halvklädda strippor som omringade honom bakom scenen. Vi skojade och flirtade lite. Till vår förvåning blev Snoddas illröd i ansiktet och han drabbades av en tydlig tunghäfta samtidigt som han sakta backade tills en vägg tog emot.
Vid vårt nästa sammanträffande tog vi det lite lugnare. Då kunde vi växla några ord även om Snoddas var en aning enstavig. Jag tyckte att han verkade vara en mycket fin och rar människa.

Från det ena till det andra; idag läste jag följande i SvD:
"Kvinnor som inte klär sig anständigt leder unga män på avvägar och eggar till utomäktenskapligt sex i samhället, vilket leder till fler jordbävningar.

Ayatollah Hojatoleslam Kazem Sedighi förmanar det iranska folket."

Ha det bra!

Telefonsamtal från Johnny Bode

En gång på 60-talet fick jag ett märkligt telefonsamtal.
"Hallå", sa rösten i luren, "hallå, detta är Johnny Bode. Är det Gunilla jag talar med"?
Jag bekräftade att det var jag.
"Då så", fortsatte rösten, " jag ska spela in en ny skiva och söker en kvinna som ska sjunga med mig. Säg nånting"!
Jag ställde några nyfikna frågor. Istället för svar blev det helt tyst några sekunder. Sedan sa rösten:
"Någon sa att du har en hes och mörk röst. Det har du inte. Hej då"!
Nähä, tänkte jag snopet.
Undrar vem som rapporterade till herr Bode om min röst? Förmodligen någon jag umgåtts med en kväll där det gått åt mycket whisky och många cigaretter. Skitdetsamma! Min sångkarriär med Johnny föll samman innan den ens hunnit börja, och det var nog en väldig tur för min del.
Efteråt fick jag nämligen höra om Johnny Bodes liv och verksamhet.
Han hade varit operettkung och smörsångare, men sadlat om och börjat sjunga porrvisor. Bl.a. gav han ut albumet "Bordellmammans visor" som innehöll titlar som "Runka mig med vita handskar på", "NegerJoe", "Mutta spricka polka" och "Finska horan".
Johnny var också känd för att vara långfingrad och inte så noga med vad som tillhörde vem. Som gäst hemma hos Gösta Ekman hade han knyckt släktklenoderna. Han hade satt i system att smita från taxi- och krognotor. Långa tider tillbringade han i fängelse och på mentalsjukhus.
Han dog utfattig i Malmö på 80-talet.

Stig Lommer, ABC-teatern och goldfingerbrudar

Stig Lommer var revykung i Danmark. Han var en färgstark personlighet med en trivsam rondör och med mycket markerade ögonbryn. Sällan såg man honom utan att han hade en tjock cigarr som fastljuten mellan läpparna. Han var ägare till ABC-teatern i Köpenhamn, där jag var engagerad under året 1965. Stig var känd bl.a. för sina Lommerpiger, halvklädda unga damer som fungerade som någon sorts kuttersmycken på scenen. Jag var en sådan Lommerpige, men jag var också dansös och "goldfingerbrud" i olika uppsättningar på teatern. Guldbrud var jag tillsammans med en annan svenska, Ulla Johansson från Göteborg.
Inför varje föreställning målades Ulla och jag med guldfärg över hela kroppen, utom på ett visst ställe där en minimal trosa fanns på plats. På scenen gjorde vi sedan en dans i slow-motion.
Varje dag badade vi bastu för att svettas ut färg som krupit in i porerna. Jag minns våra små förskräckta skrik när vi i bastun betraktade våra svettande kroppar och såg hur något läbbigt grönfärgat läckte ut. Vi ärgade.
Det var inte särskilt fräscht, men vårt goldfingernummer gjorde succé och blev mycket omskrivet i både Danmark och Sverige.

Kiviks marknad och Målle Lindberg

Under några år på 1960 och -70-talet såg jag till min stora sorg Kiviks marknads varietéutbud förvandlas från, i stort sett, oskyldig och oförarglig underhållning till en enda avancerad snuskutsvävning i kvadrat. Jag såg hur marknadsartister som svärdslukerskan Miss Leiane, fakirerna Mr Swing och Ali Ben Hassan, akrobattjejen Katrine och många andra, utkonkurrerades av "damer" (och "herrar") hämtade direkt från storstädernas porrklubbar. Det var en förvandling av tältvarietéernas underhållning som bara kunde sluta på ett sätt: platt fall. Och det var just vad som hände, porren tog död på Kiviks marknads varietétraditioner.
Jag minns Kivik 1964 när jag, som marknadens främsta synderska, agerade baddräktsmannekäng på varieté La Pari. Det var för att kringgå förbudet mot nakna bröst. En mannekänguppvisning kunde man ju inte förbjuda. Jag visade ett nytt baddräktsmode, ikinin, som helt enkelt var ett par bikinitrosor med hängslen. På så sätt fick Kiviks besökare sin dos av nakenhet trots alla restriktioner.
Senare år blev striptease tillåtet och dessutom mycket populär underhållning i tälten.
Men redan i början av -70-talet sågs vi lite "prydligare" strippor som något mesigt, nästan jämförbart med något som passade bäst i en barnkammare. In på arenan trädde istället fullfjädrade porraktriser. De översvämmade varietéscenerna och alla gamla traditioner förvandlades till ett enda juckande slagfält.
Ja, det var en stor sorg att se marknadens förfall.

Apropå 1964 så minns jag den svavelosande maranatapastorn Målle Lindberg. Han hade låtit resa sitt jättelika frälsartält bredvid vårt La Pari. Hans hotfulla helvetespredikningar drog så mycket folk att tältet inte pallade trycket utan rasade ihop över hela publiken. Ridande polis med batonger och hundar gjorde chocken ännu värre. Målle själv lämnade förödelsen med det välfyllda kassaskrinet under armen. Han försvann spårlöst och kvar bland spillrorna fanns hans medhjälpare och utropare "Leoparden".
Leoparden var en f.d. fakir som älskade Grön curaqao mer än något annat. Det lär ha varit den enda dryck han lät komma över sina läppar. Han var känd för att han en gång låtit sig begravas levande. Efter två timmar i graven hade han blivit uppgrävd, då helt blek och livlös. Alla trodde att han var död. Någon hade satt en öppnad flaska Grön curaqao under hans näsa, varvid han vaknat till liv och tagit sig några rejäla klunkar. Fylld av ny livskraft hade han därefter låtit sig korsfästas och i triumf hade han burits till sitt varietétält, fastspikad på korset. Hundratals skrikande människor hade följt dramat och sedan betalt entréavgift till tältet för att få se ännu mera av Leopardens konster.

Piraten, Sten Broman och jag

Sten Broman var min mycket käre vän, det har jag skrivit om i tidigare inlägg och också i min självbiografi. I hans sällskap fick jag uppleva mycket och träffa många intressanta människor.
En rolig bekantskap var Stens vän, Fritiof Nilsson "Piraten".
Piraten följde en gång med Sten och mig till Tivoli i Köpenhamn. Där inledde vi dagens nöjen med att äta och dricka gott på restaurant Divan 2. Vi beställde det bästa som huset bjöd, och Fritiof, som var begåvad med en otrolig berättarförmåga, drog den ena rövarhistorien efter den andra. Glädjen stod högt i tak och skratten ekade mellan väggarna. Sten lät som en elak häxa när han kastade huvudet bakåt och lät högljudda, kraxande "hahaha" komma ur strupen.
Efter kaffet ville Sten lämna bordet för att "telefonera" (besöka toaletten). Då fick Fritiof en, i sitt eget tycke, lysande idé. Han ville retas med Sten och frågade om jag ville hjälpa till. Jag var med på noterna.
Fritiof och jag satte oss vid ett annat bord, och när vi såg Sten återvända från sitt "telefonerande", lutade sig Fritiof över mig. Vi låtsades vara helt upptagna av varandra i en öm kyss. Sten såg faktiskt riktigt chockad ut innan han förstod att det hela var ett skämt.
Resten av dagen skojade vi utan att retas med varandra.

Frigörande andning, alkoholsug och mirakel

Jag har upplevt ett mirakel. Det är snart 20 år sedan, men jag glömmer det aldrig. Det hände på Ramsbergsgården i Bergslagen under en kurs i frigörande andning.
Frigörande andning är en alternativ terapi som terapeuterna menar ska användas för att rensa sinnet från gammalt mentalt skräp, trauman och negativa minnen som omedvetet kan påverka våra liv. Metoden går ut på att man andas kraftigt och rytmiskt enligt en viss teknik. Då kan de negativa känslorna lockas fram, för att därefter försvinna för gott. Man kan alltså bli befriad från jobbiga, mentala hinder i tillvaron. Det gäller att inte ge upp när de svåra känslorna kommer upp till ytan, utan man man ska försöka härda ut och andas sig igenom svårigheterna.
Jag var mycket skeptisk till alltihop när jag, för att vara "snäll", följde med en väninna på kursen. Jag trodde inte ett ögonblick på "skitsnacket", som jag kallade det.
Några dagar senare fick jag ta tillbaka vartenda kritiskt ord och erkänna att jag gått igenom en personlig revolution. Mitt alkoholbegär, som plågat mig sedan ungdomen, var mirakulöst försvunnet.
Fråga mig inte hur det gick till, för jag vet inte. Jag vet bara att jag under andningssessionen drabbades av en så våldsam törst att jag var redo att ge upp allt och rusa till närmaste krog eller systembolag.
Det gjorde jag inte. Tack och lov! Ett mirakel hände nämligen. Alkoholsuget försvann efter en stund och har sedan aldrig återvänt.
Jag är oändligt tacksam.

Seans med Colin Fry

För några år sedan åkte jag till Ramsbergsgården i Bergslagen en weekend för att närvara vid en fysisk seans. Det engelska mediet Colin Fry höll en kurs där, med andligt tema. Som kursens höjdpunkt skulle han ge en fysisk seans.
Seansen var sensationell. Innan den började samlades vi deltagare i ett rum. Dörrar och fönster stängdes och övertäcktes noga med svarta skynken. Mitt i rummet stod en stol och på den satte sig Colin Fry. Frivilliga deltagare fick binda fast honom och alla som ville fick kontrollera att det var ordentligt gjort. Det var det.
Vi blev sedan uppmanade att sätta oss i en cirkel runt Colin. Vi skulle hålla varandra i händerna och fick inte släppa taget under den timme seansen skulle pågå.
Efter alla förberedelser släcktes ljuset och allt blev svart. Vi var spända och förväntansfulla. Ett mummel hördes och en krypande, lite skrämmande stämning drog genom rummet. Mumlet tystnade och det var helt tyst flera minuter innan en ljus, barnslig röst hördes:
"Jag heter Charlie", sa den. "Eller hette, kanske jag ska säga. Jag dog som litet barn. Det var i London och det var en stor råtta som bet ihjäl mig."
Rösten cirklade runt medan den berättade om ett kort liv i ett fattigt London. Spöket Charlie pratade tydligen helt nära örat på en del av oss. Små skrik och protester hördes från deltagare som blev utsatta. Så hördes ett gällt skrik:
"Hjälp, nån knuffar mig."
Snart hördes protester lite överallt. Charlie tycktes finna nöje i att skrämma oss. Jag måste erkänna att om jag blivit knuffad hade jag förmodligen tuppat av.
Plötsligt avbröts Charlie av en annan ljus barnstämma.
"Mamma", ropade den, "mamma, jag är här. Mamma, det är Alexander".
I mörkret kunde jag följa rösten eftersom den hördes alldeles intill mig. Den stannade snett framför mig, där jag visste att ett gift par satt. Jag hörde kvinnan flämta högt.
"Det är Alexander", skrek hon upprört. "Någon kryper upp i mitt knä. Hjälp, vad händer, någon sitter i mitt knä".
Tydligen försvann lille Alexander lika snabbt som han dykt upp. Kvinnan kved och snyftade högt. Då hördes ett brak och samtidigt tändes ljuset. Bländad kikade jag på omgivningen. Colin Fry låg på golvet, fastbunden till händer och fötter och fjättrad vid den omkullvälta stolen. Någon befriade honom. Han reste sig mödosamt och vacklade ut ur rummet.
Vi var alla tagna av seansen. Den gråtande kvinnan berättade att Alexander var hennes lille son som dött i en olycka. Hon bedyrade gång på gång att hon verkligen känt hans lilla kropp i sin famn. Likaså bedyrade hon att ingen på kursgården, förutom hennes man, kände till Alexander.

Dagen efter bjöds vi på en uppvisning i bordsdans. Jag såg med egna ögon hur två stabila bord rörde sig runt i rummet utan mänsklig hjälp eller påverkan.
Det var en skrämmande, men fascinerande weekend.

Läs gärna mer i min självbiografi "Gunilla af Halmstad - ett annat liv i Sverige".

Hasse Wallman ljög

Hasse Wallman ljög i radioprogrammet "Sommar". Han berättade där om sin karriär, men också om hur han på 1960-talet låtit resa ett varietétält på Kiviks marknad och arrangerat en show som fick folk att spärra upp korkpluggarna.
Jag såg aldrig hans show eftersom jag var fullt upptagen med att uppträda i ett annat varietétält. Däremot hörde jag honom berätta om den i P1 sommaren 2008. Det var med stor förvåning jag hörde Hasse Wallman dra en lögn om hur han bjudit mig på "sprattelvatten" tills jag slocknat och låg sovande under hans scen. Syftet skulle ha varit att bli av med mig som konkurrent.
Han berättade också om en svart strippa med en ovanlig förmåga. Enligt Wallman kunde hon med ett par snabba rörelser få rotation på sina långa bröst, svänga dem som kvarnvingar för att slutligen kasta dem över axlarna. Det hade jag velat se.

Men Hasse Wallman, det du sa om mig var en grov lögn. En ursäkt vore på sin plats.

Prickskytten Sten Broman

Sten Broman var känd för att ha många olika talanger och egenheter. Något som kanske inte är så känt är att Sten var en mästerskytt - en riktig prickskytt. Det bevisade han varje gång vi besökte Tivoli i Köpenhamn och det gjorde vi många gånger. Sten älskade då att få visa sin suveränitet vid skjutbanan.
Skjutandet fick alltid bli det avslutande nöjet på tivolidagens program innan vi tog färjan tillbaka till Skåne. Det var på grund av att Stens överlägsna säkerhet i att hantera skjutvapen garanterat gav vinster i form av olika små gosedjur. Vi ville bära på teddybjörnar eller gulliga rosa kaniner så kort väg som möjligt.
Vi inledde undantagslöst våra tivolibesök med att äta och dricka gott på restaurang Divan 2. En favoriträtt där var pillede rejer på danskt rågbröd och till det dracks bier och snaps. Det var viktigt att man sa bier och inte öl. Sten menade att öl och olja var samma sak, och olja som dryck skulle väl bara en dummerjöns beställa, sa han.
Nåja, därefter blev det kaffe och konjak och kanske en liten kransekage.
Sedan skulle det åkas berg- och dalbana. Sten ville alltid absolut sitta i den allra sista vagnen eftersom det skumpade mest i den. Då blev det extra roligt. Vi kunde skumpa oss igenom flera åkturer på rad, skrikande som två barn. Ibland prövade vi att åka andra karuseller, men berg- och dalbanan förblev favoriten.
När klockan visade att det var dags att börja tänka på hemresan tog vi en sväng förbi skjutbanan. Där la Sten geväret mot axeln och med säker hand och skarp blick sköt han mitt i prick så att både skjutbanepersonal och folk runt omkring applåderade. Varje gång.
En vinst har jag kvar, en mjuk liten söt apa, och han är dekorerad med en medalj från Uardaakademien.
Han heter Sten.

Rullstolshuliganen på Vaxholmsbåten

Väninnan blev påkörd av en rullstol på Vaxholmsbåten. Det var förra sommaren och efter den händelsen har väninnans vänstra ben inte varit sig riktigt likt. Det ömmar och det viker sig vid de mest olämpliga tillfällen. Inga behandlingar har hjälpt och läkarna står handfallna. Om ingen bot eller bättring sker snart så fruktar jag att våra efterlängtade sommarutflykter till Stockholms skärgård är hotade.
Hela eländet började vid landstigningen i Vaxholm. En liten gumma i elrullstol satte plötsligt fart på sitt fordon mitt i trängseln. Hon la in en växel och körde i full karriär rakt in i väninnans vänstra sida.

När den värsta chocken lagt sig pekade gumman med darrande finger på en liten förskrämd "hoppiland-kalle" och skrek att allt var hans fel.
"Han sa att det var bara att köra", försvarade hon sig ilsket och högljutt.

Den närmaste tiden efteråt var väninnan så gott som invalidiserad. Vänsterbenet värkte och ömmade och skiftade i de mest färggranna kulörer man kan tänka sig.
Men det allra värsta är att benet numera helt utan förvarning plötsligt kan vika sig.
En gång vek det sig när vi stod på en kulle. Ena sekunden stod vi där och beundrade utsikten och i nästa nu såg jag väninnan rulla varv efter varv ner mot ett dike.
"Det gav bara vika", sa hon efteråt.

En annan gång hände det i en trappa. Benet vek sig och väninnan räddade livhanken genom att klamra sig fast i ledstången.

Och nu börjar jag oroa mig för hur det ska bli med våra små sommaräventyr i skärgården.
Jävla rullstolshuligan!!

Sten Broman och jag - en kulturkrock

Sten Broman var TV-kändis. Han var också violinist, dirigent, tonsättare och musikkritiker på Sydsvenska Dagbladet. TV-programmet Musikfrågan, i vilket han var programledare, sågs av de flesta människor i Skandinavien. Sten var dessutom världsvan och intellektuell.
När vi träffades 1964 var jag 19 år och hade just fått ett tremånaders kontrakt på restaurang Tunneln i Malmö. Jag skulle där framträda med två striptease-shower varje kväll. Jobbet på Tunneln var mitt allra första engagemang i lite större sammanhang. Tidigare hade jag turnerat med en ambulerande tältvarieté och uppträtt mest på marknader där Kiviks marknad varit årets höjdpunkt.

Sten var en trogen besökare på Tunneln. Han satt bland publiken var och varannan kväll. Vi blev presenterade för varandra av Tunnelns direktör och en 20-årig vänskap tog sin början.
Kulturkrocken var total.
Sten var tålmodig med mig. Han visste allt och jag visste ingenting. Han undervisade mig i såväl hur man beter sig i "finare" sammanhang, som hur man använder språket på ett korrekt sätt. Han tog med mig på opera, teater och konstutställningar. Han visade mig vilka böcker han tyckte var värda att läsa och han tog med mig på resor, bl.a. till Paris. Det blev många lektioner och det var en hård skola. Sten var en sträng lärare, men vi hade också väldigt roligt ihop.
Faktiskt har jag aldrig haft så roligt och skrattat så mycket som tillsammans med Sten.
En gång sa han på fullt allvar:
"Jag ska lära upp dig tills du får så exklusiva vanor att ingen jävel har råd att bjuda ut dig".

Jag vill tillägga att jag är oändligt tacksam för den skolning jag fick av Sten.

I min självbiografi "Gunilla af Halmstad - ett annat liv i Sverige" har jag skrivit om min vänskap med Sten Broman.

Bosse Högberg - min bodyguard

Bosse Högberg var proffsboxare och rikskändis. Vi är säkert många som minns alla löpsedlar och tidningsartiklar som beskrev hans stormiga äktenskap med sångerskan Anita Lindblom , hans påstådda försäkringsbedrägerier och mycket annat.
Sommaren 1971 träffade jag Bosse första gången. Han bodde då hemma hos min f.d. manager Rolf Inghamn i Stockholm. Det var en tillfällig lösning på Bosses bostadsproblem efter att han lämnat Anita Lindblom i Paris där paret varit bosatta en tid.
När vi träffades hade jag just börjat jobba som freelancereporter på tidningen Lektyr. Många av mina uppdrag för Lektyr var lite läskiga eftersom jag måste besöka ganska skumma ställen, t.ex. svarta spelklubbar, spritklubbar, sexklubbar m.m.
Bosse var en gentleman och erbjöd sig att följa med mig som någon sorts bodyguard. Det kändes tryggt och jag var mycket tacksam.
Det var en rolig tid som följde. Bosse och jag for fram som mullvadar i Stockholms undre värld. "Hålligång" var bara förnamnet på våra vilda äventyr. Jag gjorde flera uppmärksammade reportage och blev också intervjuad av Ulf Thorén i hans TV-program "var fjortonde dag".
Bosse och jag uppträdde också tillsammans på Kiviks marknad. Vår gemensamma uppgift var att assistera en strippande ormtjuserska, miss Christel. Vi skulle hålla ormarna åt henne så att hon fick händerna fria att klä av sig.
Det skötte vi alldeles utmärkt och både Christel och varietédirektören var nöjda med vår insats.
Ikväll visas Tom Alandhs dokumentär om Bosse på Kunskapskanalen. Den vill jag inte missa.

När Jonas Wahlström nästan tog livet av mig

Såg i en tidning att chefen för Skansenakvariet, Jonas Wahlström, tycker att spindlar har oförtjänt dåligt rykte. Det kan man ju tycka vad man vill om. Själv gillar jag inte spindlar. Minns att min bror, bosatt i Australien, blev biten av en dylik när han tog en simtur i sin pool. Det var ytterst nära att det spindelbettet blivit det sista han fick uppleva här i världen. Tack vare skickliga läkare och en god fysik klarade han sig.

Förresten har Jonas Wahlström nästan tagit livet av mig - två gånger. Det var i slutet på 1960-talet och Jonas var en tonårig fanatiker, redan då helt besatt av ormar och andra kräldjur. Jag var vid den tiden inneboende hos kräldjursimportören Ingemar Forss och hans fru Annicka på Östermalm. Jonas var en daglig gäst i huset.
En kväll följde jag med Jonas till ett rum där de allra giftigaste reptilerna förvarades. Djuren var väl inburade i sina terrarier så man kunde ändå känna sig ganska trygg där. Han gick runt och småpratade kärleksfullt med alla ormar när han plötsligt hajade till och sa:
"Här behövs det vatten".
Han tog en spade i ena handen och lyfte av taket till en av glasburarna med den andra. Ur buren reste fem väsande kobror sina huvuden med utfällda sköldar. De vaggade hotfullt fram och tillbaka och gjorde hemska utfall mot Jonas. Jag tappade andan av fasa och tryckte mig lamslagen mot en vägg, helt övertygad om att både Jonas och min sista stund var kommen.
Jonas tryckte lugnt spaden mot kobrahuvudena och ormarna sjönk hastigt ner mot burgolvet.
Han satte ner en skål vatten till odjuren och lät därefter glastaket falla på plats igen.
Den dagen såg jag döden i vitögat.

Den andra gången mitt liv var i fara tillsammans med Jonas var hos elefanterna på Skansen. Jag hade fått äran att följa med in i elefanthägnet där Jonas skulle skotta skit och göra andra nödvändigheter. Han hade garanterat att besöket skulle vara helt ofarligt. Det var det inte.
En av elefanterna försökte genast ta kål på mig. Den fällde mig med snabeln och trampade sedan hotfullt nära innan Jonas ingrep och jagade undan den med en högaffel.
Också den gången tyckte jag att liemannen stod hånskrattande i närheten.

Har skrivit mera om allt detta i min självbiografi.

PS. En sak är jag säker på; jag vill varken ha ormar eller spindlar i min närhet - oavsett vilket rykte de har. (Inte elefanter heller).

Lille Victors flykt från det heliga dopet

Det var lördag eftermiddag och väninnan och jag njöt av en stilla stund i kyrkan i Sigtuna. Vi hade tänt varsitt ljus till minne av våra bortgångna anhöriga och nu satt vi på en bänk och mediterade i den för övrigt folktomma kyrkan. Allt andades frid.

Då, plötsligt, öppnades kyrkporten och samtidigt var friden ett minne blott. In i templet stövlade en högljudd familj bestående av två vuxna och två barn. I sällskap hade de två damer varav den ena var prästklädd och den andra verkade vara kyrkvärd. Ett av barnen, en pojke i 5-årsåldern, gav utan förvarning upp ett illtjut och rusade sedan fram uppför altargången. Framme vid altaret gjorde han en U-sväng och med fäktande armar och på raska fötter ilade han vidare in mellan kyrkbänkarna.
"Victor", ropade mamman, "Victor, kom nu, du ska döpas".

Victor slog dövörat till medan han med glänsande ögon försökte välta en bänk. Snabbt var hans far på plats och Victor blev infångad. Han protesterade skrikande när fadern bar honom i ena armen fram till dopfunten. Väl där blev han mutad med en bit godis och höll sig lugn.
Dopceremonin påbörjades.
Det visade sig att nästan hela familjen skulle döpas. Först ut var en ca 1-årig baby. Allt gick bra förutom att babyn pep lite ilsket när han fick dopvattnet på skulten.
Så var det Victors tur. Han vägrade styvnackat. Inget dop där inte.
Varken hot eller mutförsök hjälpte. Han slog ifrån sig med både händer och fötter. Efter flera minuters kamp vann Victor och hans far gick fram till prästen för att som en god förebild låta sig ta del av det heliga dopet.
Pappans dopceremoni gick smärtfritt och nu var det obönhörligt lille Victors tur. Mamman var tydligen redan döpt.

Victor slingrade sig skickligt ur alla händer som grep efter honom. Under vilda tjut rundade han snabbt dopfunten och pilade vesslelikt vidare mellan bänkarna.

Lille Victor blev aldrig döpt. Inte den dagen i alla fall. Familj och präst fick ge sig inför hans fasta beslut att inte låta sig förledas till dylika excesser.
När familjen slokörat lämnat kyrkan, kom kyrkvärden fram till väninnan och mig.
Hon tittade mörkt på oss och sa:
"Hoppas verkligen att han inte får sina doppresenter".

Fru Pettersson på Kiviks marknad

Är det någon som minns strippan fru Pettersson från 60-talets Kiviks marknad? Hon hette Laila i förnamn och hon var en av de mest udda damerna som Kiviks publik har skådat.
Jag minns hennes skurkärringnummer då hon klumpigt stegade in på scenen, klädd i städrock och huckle på huvudet. I nävarna höll hon krampaktigt en hink och en mopp. Efter några minuters städande på scengolvet slet hon av sig städrocken och dansade naken vals med moppskaftet. Därefter satte hon sig gränsle över skaftet och skuttade runt i bästa blåkullastil. Det var föga glamouröst, men mycket underhållande.

Minns också ett tillfälle när jag kikade in i det välfyllda varietétältet för att kolla läget. Jag möttes av en ogenomtränglig fläsk-osande rök. När rökridåerna skingrades såg jag fru Pettersson sitta naken på scenen med primuskök och stekpanna. Hon stekte fläsk och flottet sprätte och stänkte. Publiken jublade.

Är det någon annan som minns?

Påtvingad underhållning

Titt och tätt drabbas man av påtvingad underhållning i form av medmänniskornas mobilsamtal. Häromsistens var det en ung dam i 20-årsåldern som satt bredvid mig på pendeltåget mellan Märsta och Stockholms Central. Under hela restiden hade hon sin mobil tätt tryckt mot örat och hon hann tala med fem olika personer som hon berättade exakt samma historia för;
"Jo", sa hon, "jag e så jävla stressad. Vet snart inte vad jag ska ta mig till. Måste hinna med tåget hem till Sundsvall å det går om några minuter. Missar jag det så e jag rökt. Det har blivit så konstigt, igår var jag och handlade kläder, har aldrig köpt så dyra jeans nån gång förut - nästan 2.000 spänn. Å så köpte jag en tröja också. Skitdyr. Å nu e jag pank. Å så åkte jag till Tullinge för där skulle jag övernatta hos Bettan, men hur det nu blev, så hamnade jag hos Hebbe i Märsta sen. Det blev så rörigt å nu går tåget snart å pengarna är slut....."

Ett annat intressant mobilsamtal tvingades jag höra på bussen från Nacka till Slussen. En tonårsflicka satt på sätet bakom mig och sa följande:
"Fy fan alltså, hade man fått en krona för varje gång man varit i säng med en kille , ja fy fan, då skulle man ju varit miljonär nu......"

Idag hörde jag två äldre damer på bussen (utan mobiltelefoner) högljutt diskutera en icke närvarande väninna.
"Det är inte klokt vad Elsa äter å stoppar i sig", sa den ena damen. " Vart ska det bära hän? Idag åt hon fem kanelbullar å fyra sockerkaksskivor till kaffet. Å igår var jag nere i matsalen å sa till dom att inte servera henne mera mat. Då hade hon varit där å ätit lunch tre gånger..."

Ja, vart ska det bära hän?

"Jättebabyn" Nisse

"Jättebabyn" Nisse gjorde skäl för sitt smeknamn. Han var närmare två meter lång och hans rondör var mer än väl tilltagen. Hans hud var slät (utspänd) och hans ansiktsfärg skiftade i olika röda nyanser beroende på sinnesstämningen. Trots att den röda kulören slog över i lila på näsan så påminde han utseendemässigt väldigt starkt om just en jättebaby.
Nisse var trollkarl. Ingen kunde som han, hantera en kortlek. Ja, han var en mästare i kortmanipulering trots att hans fingrar var tjocka som lunchkorvar. Han må ha haft svårt att förflytta sin väldiga stofthydda, men fingrarna var snabba som lärkvingar.
Nisse hade dessutom talets gåva och han hade en övertalningsförmåga som kunde göra vilken bilhandlare som helst grön av avund.
Sina talanger utnyttjade han såväl på scenen som i vardagslivet. Nisse var nämligen ständigt på jakt efter sprit. Hans alkoholbegär överskuggade alla hans andra behov i livet. All hans vakna tid gick åt till att med hjälp av kortlek och munläder förmå folk att bjuda honom på krogen eller åtminstone på några supar. Han lyckades väl.
Under säsongen 1963 då vi jobbade ihop på varieté La Pari, såg jag inte honom nykter en enda gång. Ofta sågs han sitta som medelpunkten i ett gäng där flaskor och glas klirrade muntert. När Jättebabyn höll hov kunde han förleda den mest inbitne nykterist att öppna munnen och svälja både en och två klunkar brännvin.
Under Nisses villiga ledning färdades jag, 18 år gammal, in i alkoholismens dimmiga värld. Det skulle kosta mig mycket elände och över 20 år att ta mig ur den världen igen.
Kanske är det fel att skylla på Nisse, men ingen som kände till omständigheterna kan förneka att han var en starkt bidragande orsak till min alkoholism.
Undrar hur livet skulle blivit om Jättebabyn Nisse varit absolutist????

Fakiren Mr Swing

Trollkonstnären Curtelle och jag spinner på en gemensam idé. Vi har planer på att besöka Mr Swings grav i Bergsjö utanför Hudiksvall.
Mr Swing var fakir. Förmodligen var han en av de bästa fakirerna i världen - artistiskt sett. Av helt "vanliga" fakirkonster som att genomborra sin kropp med nålar, äta rakblad, ligga på krossat glas och sluka eld, gjorde han en helt fantastisk show. Medan dramatisk musik på högsta volym ljöd ur högtalarna, rusade Mr Swing in på scenen med mord i blicken . Han vrålade vansinnigt och blodisande. Han såg skrämmande hotfull ut och det hände att folk svimmade. Han kallades för "Djävulen i den röda slängkappan".
Han showade i Japan, på Irland, i Holland och i varieté La Paris marknadstält.
Sommaren 1964 jobbade Mr Swing och jag ihop på La Pari. En period skötte vi hela showen själva. Vi turades då om att framträda. Mr Swing gjorde dels sina fakirkonster och dels ett trollerinummer.

Jag var först ormtjuserska och gjorde som sista shownummer en stripteasedans i orientalisk stil. Däremellan assisterade jag Mr Swing under hans trollerinummer. Minns inte hur vi klarade det hela, men det funkade faktiskt.
Publiken var förstås lite undrande över att jag som ormtjuserska hette "Miss Tonga" för att strax efteråt som strippa heta "Yvette Duboir". Det här var innan jag blev "adlad" av Stig Lommer på ABC-teatern i Köpenhamn och fick artistnamnet "Gunilla af Halmstad".
Mr Swing försvann spårlöst någon gång på 1970-talet. Ingen visste vart han tagit vägen.
Många år senare blev hans öde känt för oss - hans gamla vänner.
Mr Swing var död. Han hade råkat trampa på en rostig spik, vilket ledde till blodförgiftning. I samband med det fick han en hjärtattack och avled tragiskt.
Mr Swing var en unik artist. Jag saknar honom.

Trollkonstnären Curtelle

I torsdags var jag i Enköping för att hälsa på trollkonstnären Curtelle. Senast vi sett varandra var på Kiviks marknad för ca 45 år sedan.
Att åren gått var tydligt. Först kände vi inte igen varandra. Curtelle envisades att kalla mig "tant" och nog tyckte jag att han blivit en lite rundmagad "gubbe".
Vi hade trevligt och timmarna rann iväg medan gamla minnen stöttes och blöttes. Curtelle avslöjade att han degraderats till uppassare när jag och mina två strippkolleger Nambi och Coco uppträdde på Kivik.
"Fy fan", sa han. "Först fick jag tvätta trosor och sedan satte Nambi en hink över huvudet på mig och slog på den med en slev. Jag var lomhörd i över två timmar".
"Minns du Laila"? kontrade jag. "Hon som satt med ett primuskök på scenen och stekte fläsk - naken".
"Och minns du fulingen Rolf Inghamn"? fortsatte jag. "Han som skrev en porrbok och gav ut den i mitt namn. Eländet säljs fortfarande och finns att låna på tre bibliotek".
"Ja, fy fan", sa Curtelle,"han var en luring".
När jag sent omsider tog tåget tillbaka till Stockholm fick jag ett sms från bästa väninnan.
"Var är du", stod det. "Har du blivit borttrollad månne....."

Curtelle har en blogg: www.curtelle.se/blog

Lille Justus himlafärd

Igår for lille Justus till himlen.Det var en sorgens dag och lille Justus matte var förtvivlad. Hon och jag åkte med honom till Djurakuten för att han skulle få sluta sina dagar. Det fanns ingen valsituation. Justus var femton år och hans diabetes blev alltmer svårbehandlad. Det sista halvåret hade han fått insulinsprutor morgon och kväll. Det hade gått bra länge, men nu funkade det inte längre. Han blev emellanåt förvirrad och jamade ångestfyllt. Matte insåg att Justus nu var färdig med sitt jordeliv. Endast lidande fanns att se fram emot om hon inte gjorde honom den sista tjänsten och lät honom få somna in för gott.
På Djurakuten fick vi sitta för oss själva i ett litet rum för att ta farväl. Justus fick en spruta och han somnade fridfullt i sin mattes knä. Mattes och mina tårar rann medan Justus nionde kattliv ebbade ut.
"Nu är lille Justus i katthimlen och leker med alla de andra små änglakatterna."
Det kom matte och jag överens om när vi efter en sista smekning över den mjuka vackra kattpälsen lämnade Djurakuten. Till våren ska Justus aska strös på Rutgerskulle.

Många ex på festen

Återknyter till den förlagsfest hos Hjalmarson & Högberg som jag skrev om i förra inlägget.
Vid samma bord satt, förutom LO-medarbetaren Carina Nilsson och jag, exkulturministern Bengt Göransson och exutrikesministern Lennart Bodström med fru Vanja. Exstatsministern Ingvar Carlsson fanns också på plats, men satt inte vid vårt bord. Det blir tre exministrar och en exstrippa. (Många ex var det).
Bengt Göransson, känd nykterist, blinkade i samförstånd till mig när han såg att även jag drack alkoholfritt.

För en dryg vecka sedan skrev Ulrika Westerlund en fin recension om min bok i Göteborgsposten. Kul, men ett litet missförstånd vill jag rätta till. Ulrika skriver att jag har fördomar mot bl.a. transvestiter. Det är fel. Vill påpeka (vilket också står i boken) att min bästa väninna i ungdomen var transsexuell.
Själv upplever jag att jag är ganska befriad från fördomar.

Boken går att köpa på bl a.
Bokia:
http://www.bokia.se/bok/9789172241060/gunilla-af-halmstad-gunilla-ekroth
Adlibris:
http://www.adlibris.com/privataaffarer/product.aspx?isbn=9172241063
Bokus:
http://www.bokus.com/b/9789172241060.html?pt=search_result&search_term=gunilla%20ekroth

Burka och naket är samma elände

Burka och naket är samma elände. Så sa LO-anställda Carina Nilsson, fil.lic. i psykologi, till mig på en förlagsfest hos Hjalmarson & Högberg för en tid sedan.
Bakgrunden till detta påstående är att jag gett ut en självbiografi som delvis handlar om mina drygt tio år som Skandinaviens mest kända strippa under 60-talet.
Carina Nilsson såg upprörd och chockad ut när hon tittade på bokens omslag. "Usch", sa hon och pekade på en bild där jag poserade barbystad.
Bilden var snygg och noga utvald till omslaget av förlagschefen Lars Hjalmarson himself. Jag försökte förklara för Carina att 60-talets striptease var jämförelsevis oskyldig om man ser till senare konster i samma bransch. Det gick inte. "Usch", fortsatte hon envist och fördomsfullt.
Innerst inne måste jag erkänna att hon kanske har rätt. Både burka och striptease handlar egentligen om kvinnoförtryck. Striptease kan ju också vara inkörsporten till något värre; prostitution, knark- eller alkoholmissbruk. Själv blev jag alkis, men annars klarade jag mig bra. Numera är jag nykter alkoholist.