Hasse Wallman ljög

Hasse Wallman ljög i radioprogrammet "Sommar". Han berättade där om sin karriär, men också om hur han på 1960-talet låtit resa ett varietétält på Kiviks marknad och arrangerat en show som fick folk att spärra upp korkpluggarna.
Jag såg aldrig hans show eftersom jag var fullt upptagen med att uppträda i ett annat varietétält. Däremot hörde jag honom berätta om den i P1 sommaren 2008. Det var med stor förvåning jag hörde Hasse Wallman dra en lögn om hur han bjudit mig på "sprattelvatten" tills jag slocknat och låg sovande under hans scen. Syftet skulle ha varit att bli av med mig som konkurrent.
Han berättade också om en svart strippa med en ovanlig förmåga. Enligt Wallman kunde hon med ett par snabba rörelser få rotation på sina långa bröst, svänga dem som kvarnvingar för att slutligen kasta dem över axlarna. Det hade jag velat se.

Men Hasse Wallman, det du sa om mig var en grov lögn. En ursäkt vore på sin plats.

Prickskytten Sten Broman

Sten Broman var känd för att ha många olika talanger och egenheter. Något som kanske inte är så känt är att Sten var en mästerskytt - en riktig prickskytt. Det bevisade han varje gång vi besökte Tivoli i Köpenhamn och det gjorde vi många gånger. Sten älskade då att få visa sin suveränitet vid skjutbanan.
Skjutandet fick alltid bli det avslutande nöjet på tivolidagens program innan vi tog färjan tillbaka till Skåne. Det var på grund av att Stens överlägsna säkerhet i att hantera skjutvapen garanterat gav vinster i form av olika små gosedjur. Vi ville bära på teddybjörnar eller gulliga rosa kaniner så kort väg som möjligt.
Vi inledde undantagslöst våra tivolibesök med att äta och dricka gott på restaurang Divan 2. En favoriträtt där var pillede rejer på danskt rågbröd och till det dracks bier och snaps. Det var viktigt att man sa bier och inte öl. Sten menade att öl och olja var samma sak, och olja som dryck skulle väl bara en dummerjöns beställa, sa han.
Nåja, därefter blev det kaffe och konjak och kanske en liten kransekage.
Sedan skulle det åkas berg- och dalbana. Sten ville alltid absolut sitta i den allra sista vagnen eftersom det skumpade mest i den. Då blev det extra roligt. Vi kunde skumpa oss igenom flera åkturer på rad, skrikande som två barn. Ibland prövade vi att åka andra karuseller, men berg- och dalbanan förblev favoriten.
När klockan visade att det var dags att börja tänka på hemresan tog vi en sväng förbi skjutbanan. Där la Sten geväret mot axeln och med säker hand och skarp blick sköt han mitt i prick så att både skjutbanepersonal och folk runt omkring applåderade. Varje gång.
En vinst har jag kvar, en mjuk liten söt apa, och han är dekorerad med en medalj från Uardaakademien.
Han heter Sten.

Rullstolshuliganen på Vaxholmsbåten

Väninnan blev påkörd av en rullstol på Vaxholmsbåten. Det var förra sommaren och efter den händelsen har väninnans vänstra ben inte varit sig riktigt likt. Det ömmar och det viker sig vid de mest olämpliga tillfällen. Inga behandlingar har hjälpt och läkarna står handfallna. Om ingen bot eller bättring sker snart så fruktar jag att våra efterlängtade sommarutflykter till Stockholms skärgård är hotade.
Hela eländet började vid landstigningen i Vaxholm. En liten gumma i elrullstol satte plötsligt fart på sitt fordon mitt i trängseln. Hon la in en växel och körde i full karriär rakt in i väninnans vänstra sida.

När den värsta chocken lagt sig pekade gumman med darrande finger på en liten förskrämd "hoppiland-kalle" och skrek att allt var hans fel.
"Han sa att det var bara att köra", försvarade hon sig ilsket och högljutt.

Den närmaste tiden efteråt var väninnan så gott som invalidiserad. Vänsterbenet värkte och ömmade och skiftade i de mest färggranna kulörer man kan tänka sig.
Men det allra värsta är att benet numera helt utan förvarning plötsligt kan vika sig.
En gång vek det sig när vi stod på en kulle. Ena sekunden stod vi där och beundrade utsikten och i nästa nu såg jag väninnan rulla varv efter varv ner mot ett dike.
"Det gav bara vika", sa hon efteråt.

En annan gång hände det i en trappa. Benet vek sig och väninnan räddade livhanken genom att klamra sig fast i ledstången.

Och nu börjar jag oroa mig för hur det ska bli med våra små sommaräventyr i skärgården.
Jävla rullstolshuligan!!

Sten Broman och jag - en kulturkrock

Sten Broman var TV-kändis. Han var också violinist, dirigent, tonsättare och musikkritiker på Sydsvenska Dagbladet. TV-programmet Musikfrågan, i vilket han var programledare, sågs av de flesta människor i Skandinavien. Sten var dessutom världsvan och intellektuell.
När vi träffades 1964 var jag 19 år och hade just fått ett tremånaders kontrakt på restaurang Tunneln i Malmö. Jag skulle där framträda med två striptease-shower varje kväll. Jobbet på Tunneln var mitt allra första engagemang i lite större sammanhang. Tidigare hade jag turnerat med en ambulerande tältvarieté och uppträtt mest på marknader där Kiviks marknad varit årets höjdpunkt.

Sten var en trogen besökare på Tunneln. Han satt bland publiken var och varannan kväll. Vi blev presenterade för varandra av Tunnelns direktör och en 20-årig vänskap tog sin början.
Kulturkrocken var total.
Sten var tålmodig med mig. Han visste allt och jag visste ingenting. Han undervisade mig i såväl hur man beter sig i "finare" sammanhang, som hur man använder språket på ett korrekt sätt. Han tog med mig på opera, teater och konstutställningar. Han visade mig vilka böcker han tyckte var värda att läsa och han tog med mig på resor, bl.a. till Paris. Det blev många lektioner och det var en hård skola. Sten var en sträng lärare, men vi hade också väldigt roligt ihop.
Faktiskt har jag aldrig haft så roligt och skrattat så mycket som tillsammans med Sten.
En gång sa han på fullt allvar:
"Jag ska lära upp dig tills du får så exklusiva vanor att ingen jävel har råd att bjuda ut dig".

Jag vill tillägga att jag är oändligt tacksam för den skolning jag fick av Sten.

I min självbiografi "Gunilla af Halmstad - ett annat liv i Sverige" har jag skrivit om min vänskap med Sten Broman.

Bosse Högberg - min bodyguard

Bosse Högberg var proffsboxare och rikskändis. Vi är säkert många som minns alla löpsedlar och tidningsartiklar som beskrev hans stormiga äktenskap med sångerskan Anita Lindblom , hans påstådda försäkringsbedrägerier och mycket annat.
Sommaren 1971 träffade jag Bosse första gången. Han bodde då hemma hos min f.d. manager Rolf Inghamn i Stockholm. Det var en tillfällig lösning på Bosses bostadsproblem efter att han lämnat Anita Lindblom i Paris där paret varit bosatta en tid.
När vi träffades hade jag just börjat jobba som freelancereporter på tidningen Lektyr. Många av mina uppdrag för Lektyr var lite läskiga eftersom jag måste besöka ganska skumma ställen, t.ex. svarta spelklubbar, spritklubbar, sexklubbar m.m.
Bosse var en gentleman och erbjöd sig att följa med mig som någon sorts bodyguard. Det kändes tryggt och jag var mycket tacksam.
Det var en rolig tid som följde. Bosse och jag for fram som mullvadar i Stockholms undre värld. "Hålligång" var bara förnamnet på våra vilda äventyr. Jag gjorde flera uppmärksammade reportage och blev också intervjuad av Ulf Thorén i hans TV-program "var fjortonde dag".
Bosse och jag uppträdde också tillsammans på Kiviks marknad. Vår gemensamma uppgift var att assistera en strippande ormtjuserska, miss Christel. Vi skulle hålla ormarna åt henne så att hon fick händerna fria att klä av sig.
Det skötte vi alldeles utmärkt och både Christel och varietédirektören var nöjda med vår insats.
Ikväll visas Tom Alandhs dokumentär om Bosse på Kunskapskanalen. Den vill jag inte missa.

När Jonas Wahlström nästan tog livet av mig

Såg i en tidning att chefen för Skansenakvariet, Jonas Wahlström, tycker att spindlar har oförtjänt dåligt rykte. Det kan man ju tycka vad man vill om. Själv gillar jag inte spindlar. Minns att min bror, bosatt i Australien, blev biten av en dylik när han tog en simtur i sin pool. Det var ytterst nära att det spindelbettet blivit det sista han fick uppleva här i världen. Tack vare skickliga läkare och en god fysik klarade han sig.

Förresten har Jonas Wahlström nästan tagit livet av mig - två gånger. Det var i slutet på 1960-talet och Jonas var en tonårig fanatiker, redan då helt besatt av ormar och andra kräldjur. Jag var vid den tiden inneboende hos kräldjursimportören Ingemar Forss och hans fru Annicka på Östermalm. Jonas var en daglig gäst i huset.
En kväll följde jag med Jonas till ett rum där de allra giftigaste reptilerna förvarades. Djuren var väl inburade i sina terrarier så man kunde ändå känna sig ganska trygg där. Han gick runt och småpratade kärleksfullt med alla ormar när han plötsligt hajade till och sa:
"Här behövs det vatten".
Han tog en spade i ena handen och lyfte av taket till en av glasburarna med den andra. Ur buren reste fem väsande kobror sina huvuden med utfällda sköldar. De vaggade hotfullt fram och tillbaka och gjorde hemska utfall mot Jonas. Jag tappade andan av fasa och tryckte mig lamslagen mot en vägg, helt övertygad om att både Jonas och min sista stund var kommen.
Jonas tryckte lugnt spaden mot kobrahuvudena och ormarna sjönk hastigt ner mot burgolvet.
Han satte ner en skål vatten till odjuren och lät därefter glastaket falla på plats igen.
Den dagen såg jag döden i vitögat.

Den andra gången mitt liv var i fara tillsammans med Jonas var hos elefanterna på Skansen. Jag hade fått äran att följa med in i elefanthägnet där Jonas skulle skotta skit och göra andra nödvändigheter. Han hade garanterat att besöket skulle vara helt ofarligt. Det var det inte.
En av elefanterna försökte genast ta kål på mig. Den fällde mig med snabeln och trampade sedan hotfullt nära innan Jonas ingrep och jagade undan den med en högaffel.
Också den gången tyckte jag att liemannen stod hånskrattande i närheten.

Har skrivit mera om allt detta i min självbiografi.

PS. En sak är jag säker på; jag vill varken ha ormar eller spindlar i min närhet - oavsett vilket rykte de har. (Inte elefanter heller).