lördag 27 februari 2010

Lille Victors flykt från det heliga dopet

Det var lördag eftermiddag och väninnan och jag njöt av en stilla stund i kyrkan i Sigtuna. Vi hade tänt varsitt ljus till minne av våra bortgångna anhöriga och nu satt vi på en bänk och mediterade i den för övrigt folktomma kyrkan. Allt andades frid.

Då, plötsligt, öppnades kyrkporten och samtidigt var friden ett minne blott. In i templet stövlade en högljudd familj bestående av två vuxna och två barn. I sällskap hade de två damer varav den ena var prästklädd och den andra verkade vara kyrkvärd. Ett av barnen, en pojke i 5-årsåldern, gav utan förvarning upp ett illtjut och rusade sedan fram uppför altargången. Framme vid altaret gjorde han en U-sväng och med fäktande armar och på raska fötter ilade han vidare in mellan kyrkbänkarna.
"Victor", ropade mamman, "Victor, kom nu, du ska döpas".

Victor slog dövörat till medan han med glänsande ögon försökte välta en bänk. Snabbt var hans far på plats och Victor blev infångad. Han protesterade skrikande när fadern bar honom i ena armen fram till dopfunten. Väl där blev han mutad med en bit godis och höll sig lugn.
Dopceremonin påbörjades.
Det visade sig att nästan hela familjen skulle döpas. Först ut var en ca 1-årig baby. Allt gick bra förutom att babyn pep lite ilsket när han fick dopvattnet på skulten.
Så var det Victors tur. Han vägrade styvnackat. Inget dop där inte.
Varken hot eller mutförsök hjälpte. Han slog ifrån sig med både händer och fötter. Efter flera minuters kamp vann Victor och hans far gick fram till prästen för att som en god förebild låta sig ta del av det heliga dopet.
Pappans dopceremoni gick smärtfritt och nu var det obönhörligt lille Victors tur. Mamman var tydligen redan döpt.

Victor slingrade sig skickligt ur alla händer som grep efter honom. Under vilda tjut rundade han snabbt dopfunten och pilade vesslelikt vidare mellan bänkarna.

Lille Victor blev aldrig döpt. Inte den dagen i alla fall. Familj och präst fick ge sig inför hans fasta beslut att inte låta sig förledas till dylika excesser.
När familjen slokörat lämnat kyrkan, kom kyrkvärden fram till väninnan och mig.
Hon tittade mörkt på oss och sa:
"Hoppas verkligen att han inte får sina doppresenter".

tisdag 23 februari 2010

Fru Pettersson på Kiviks marknad

Är det någon som minns strippan fru Pettersson från 60-talets Kiviks marknad? Hon hette Laila i förnamn och hon var en av de mest udda damerna som Kiviks publik har skådat.
Jag minns hennes skurkärringnummer då hon klumpigt stegade in på scenen, klädd i städrock och huckle på huvudet. I nävarna höll hon krampaktigt en hink och en mopp. Efter några minuters städande på scengolvet slet hon av sig städrocken och dansade naken vals med moppskaftet. Därefter satte hon sig gränsle över skaftet och skuttade runt i bästa blåkullastil. Det var föga glamouröst, men mycket underhållande.

Minns också ett tillfälle när jag kikade in i det välfyllda varietétältet för att kolla läget. Jag möttes av en ogenomtränglig fläsk-osande rök. När rökridåerna skingrades såg jag fru Pettersson sitta naken på scenen med primuskök och stekpanna. Hon stekte fläsk och flottet sprätte och stänkte. Publiken jublade.

Är det någon annan som minns?

torsdag 18 februari 2010

Påtvingad underhållning

Titt och tätt drabbas man av påtvingad underhållning i form av medmänniskornas mobilsamtal. Häromsistens var det en ung dam i 20-årsåldern som satt bredvid mig på pendeltåget mellan Märsta och Stockholms Central. Under hela restiden hade hon sin mobil tätt tryckt mot örat och hon hann tala med fem olika personer som hon berättade exakt samma historia för;
"Jo", sa hon, "jag e så jävla stressad. Vet snart inte vad jag ska ta mig till. Måste hinna med tåget hem till Sundsvall å det går om några minuter. Missar jag det så e jag rökt. Det har blivit så konstigt, igår var jag och handlade kläder, har aldrig köpt så dyra jeans nån gång förut - nästan 2.000 spänn. Å så köpte jag en tröja också. Skitdyr. Å nu e jag pank. Å så åkte jag till Tullinge för där skulle jag övernatta hos Bettan, men hur det nu blev, så hamnade jag hos Hebbe i Märsta sen. Det blev så rörigt å nu går tåget snart å pengarna är slut....."

Ett annat intressant mobilsamtal tvingades jag höra på bussen från Nacka till Slussen. En tonårsflicka satt på sätet bakom mig och sa följande:
"Fy fan alltså, hade man fått en krona för varje gång man varit i säng med en kille , ja fy fan, då skulle man ju varit miljonär nu......"

Idag hörde jag två äldre damer på bussen (utan mobiltelefoner) högljutt diskutera en icke närvarande väninna.
"Det är inte klokt vad Elsa äter å stoppar i sig", sa den ena damen. " Vart ska det bära hän? Idag åt hon fem kanelbullar å fyra sockerkaksskivor till kaffet. Å igår var jag nere i matsalen å sa till dom att inte servera henne mera mat. Då hade hon varit där å ätit lunch tre gånger..."

Ja, vart ska det bära hän?

måndag 15 februari 2010

"Jättebabyn" Nisse

"Jättebabyn" Nisse gjorde skäl för sitt smeknamn. Han var närmare två meter lång och hans rondör var mer än väl tilltagen. Hans hud var slät (utspänd) och hans ansiktsfärg skiftade i olika röda nyanser beroende på sinnesstämningen. Trots att den röda kulören slog över i lila på näsan så påminde han utseendemässigt väldigt starkt om just en jättebaby.
Nisse var trollkarl. Ingen kunde som han, hantera en kortlek. Ja, han var en mästare i kortmanipulering trots att hans fingrar var tjocka som lunchkorvar. Han må ha haft svårt att förflytta sin väldiga stofthydda, men fingrarna var snabba som lärkvingar.
Nisse hade dessutom talets gåva och han hade en övertalningsförmåga som kunde göra vilken bilhandlare som helst grön av avund.
Sina talanger utnyttjade han såväl på scenen som i vardagslivet. Nisse var nämligen ständigt på jakt efter sprit. Hans alkoholbegär överskuggade alla hans andra behov i livet. All hans vakna tid gick åt till att med hjälp av kortlek och munläder förmå folk att bjuda honom på krogen eller åtminstone på några supar. Han lyckades väl.
Under säsongen 1963 då vi jobbade ihop på varieté La Pari, såg jag inte honom nykter en enda gång. Ofta sågs han sitta som medelpunkten i ett gäng där flaskor och glas klirrade muntert. När Jättebabyn höll hov kunde han förleda den mest inbitne nykterist att öppna munnen och svälja både en och två klunkar brännvin.
Under Nisses villiga ledning färdades jag, 18 år gammal, in i alkoholismens dimmiga värld. Det skulle kosta mig mycket elände och över 20 år att ta mig ur den världen igen.
Kanske är det fel att skylla på Nisse, men ingen som kände till omständigheterna kan förneka att han var en starkt bidragande orsak till min alkoholism.
Undrar hur livet skulle blivit om Jättebabyn Nisse varit absolutist????

onsdag 10 februari 2010

Fakiren Mr Swing


Trollkonstnären Curtelle och jag spinner på en gemensam idé. Vi har planer på att besöka Mr Swings grav i Bergsjö utanför Hudiksvall.
Mr Swing var fakir. Förmodligen var han en av de bästa fakirerna i världen - artistiskt sett. Av helt "vanliga" fakirkonster som att genomborra sin kropp med nålar, äta rakblad, ligga på krossat glas och sluka eld, gjorde han en helt fantastisk show. Medan dramatisk musik på högsta volym ljöd ur högtalarna, rusade Mr Swing in på scenen med mord i blicken . Han vrålade vansinnigt och blodisande. Han såg skrämmande hotfull ut och det hände att folk svimmade. Han kallades för "Djävulen i den röda slängkappan".
Han showade i Japan, på Irland, i Holland och i varieté La Paris marknadstält.
Sommaren 1964 jobbade Mr Swing och jag ihop på La Pari. En period skötte vi hela showen själva. Vi turades då om att framträda. Mr Swing gjorde dels sina fakirkonster och dels ett trollerinummer.

Jag var först ormtjuserska och gjorde som sista shownummer en stripteasedans i orientalisk stil. Däremellan assisterade jag Mr Swing under hans trollerinummer. Minns inte hur vi klarade det hela, men det funkade faktiskt.
Publiken var förstås lite undrande över att jag som ormtjuserska hette "Miss Tonga" för att strax efteråt som strippa heta "Yvette Duboir". Det här var innan jag blev "adlad" av Stig Lommer på ABC-teatern i Köpenhamn och fick artistnamnet "Gunilla af Halmstad".
Mr Swing försvann spårlöst någon gång på 1970-talet. Ingen visste vart han tagit vägen.
Många år senare blev hans öde känt för oss - hans gamla vänner.
Mr Swing var död. Han hade råkat trampa på en rostig spik, vilket ledde till blodförgiftning. I samband med det fick han en hjärtattack och avled tragiskt.
Mr Swing var en unik artist. Jag saknar honom.

söndag 7 februari 2010

Trollkonstnären Curtelle

I torsdags var jag i Enköping för att hälsa på trollkonstnären Curtelle. Senast vi sett varandra var på Kiviks marknad för ca 45 år sedan.
Att åren gått var tydligt. Först kände vi inte igen varandra. Curtelle envisades att kalla mig "tant" och nog tyckte jag att han blivit en lite rundmagad "gubbe".
Vi hade trevligt och timmarna rann iväg medan gamla minnen stöttes och blöttes. Curtelle avslöjade att han degraderats till uppassare när jag och mina två strippkolleger Nambi och Coco uppträdde på Kivik.
"Fy fan", sa han. "Först fick jag tvätta trosor och sedan satte Nambi en hink över huvudet på mig och slog på den med en slev. Jag var lomhörd i över två timmar".
"Minns du Laila"? kontrade jag. "Hon som satt med ett primuskök på scenen och stekte fläsk - naken".
"Och minns du fulingen Rolf Inghamn"? fortsatte jag. "Han som skrev en porrbok och gav ut den i mitt namn. Eländet säljs fortfarande och finns att låna på tre bibliotek".
"Ja, fy fan", sa Curtelle,"han var en luring".
När jag sent omsider tog tåget tillbaka till Stockholm fick jag ett sms från bästa väninnan.
"Var är du", stod det. "Har du blivit borttrollad månne....."

Curtelle har en blogg: www.curtelle.se/blog

onsdag 3 februari 2010

Lille Justus himlafärd

Igår for lille Justus till himlen.Det var en sorgens dag och lille Justus matte var förtvivlad. Hon och jag åkte med honom till Djurakuten för att han skulle få sluta sina dagar. Det fanns ingen valsituation. Justus var femton år och hans diabetes blev alltmer svårbehandlad. Det sista halvåret hade han fått insulinsprutor morgon och kväll. Det hade gått bra länge, men nu funkade det inte längre. Han blev emellanåt förvirrad och jamade ångestfyllt. Matte insåg att Justus nu var färdig med sitt jordeliv. Endast lidande fanns att se fram emot om hon inte gjorde honom den sista tjänsten och lät honom få somna in för gott.
På Djurakuten fick vi sitta för oss själva i ett litet rum för att ta farväl. Justus fick en spruta och han somnade fridfullt i sin mattes knä. Mattes och mina tårar rann medan Justus nionde kattliv ebbade ut.
"Nu är lille Justus i katthimlen och leker med alla de andra små änglakatterna."
Det kom matte och jag överens om när vi efter en sista smekning över den mjuka vackra kattpälsen lämnade Djurakuten. Till våren ska Justus aska strös på Rutgerskulle.