Mats Bahr var komiker och skådespelare. 1965 var vi samtidigt engagerade på ABC-teatern i Köpenhamn, så när vi ett år senare började jobba ihop i de svenska folkparkerna, kände vi redan varandra. Vi hade då samma manager, Rolf Inghamn i Örebro.
Mats var vansinnigt rolig och han kunde få publiken att tjuta av skratt när han körde sina monologer på scenen. Hans mimik var helt oefterhärmlig.
Han gjorde entré genom att gå rakt på mikrofonstativet, slå pannan i micken varefter han sa: "Förlåt att jag ber om ursäkt".
Tillsammans gjorde Mats och jag en sketch som kallades "tullstriptease". Mats spelade då tullare på en flygplats. In på scenen trädde jag, iklädd åtsittande tröja, kort kjol, skyhöga klackar och med en resväska i handen. Jag föreställde en resenär från Paris.
Mats gestikulerade och krumbuktade sig, och medan publiken jublade, upptäckte han att mina kläder var köpta i Paris. Alltså måste han som tulltjänsteman konfiskera dem.
När jag stod i bara trosor, dansade Mats en krigsdans runt mig och nöp sedan tag i trosan för att kolla om också den var köpt utomlands så att han kunde lägga beslag på den.
Efter ett utspel som saknar motstycke och där folk skrek och tjöt av glädje, sjönk Mats plötsligt ihop. Med darrande röst och med en uppsyn som om han fått stryk, meddelade han publiken att trosan var köpt på Epa.
När Mats jobbade på ABC-teatern var han förlovad med en av mina kolleger, Constance från Grekland.
När vi turnerade med vår tullstriptease hade han bytt dam. Han var då sambo med en skånsk skönhet. Det förhållandet höll inte heller. En kväll hade Mats sagt till sin sambo att han skulle gå ut en stund för att köpa en kvällstidning. Han återvände efter ett halvår, bara för att ögonblickligen bli visad på dörren för alltid.
Mats Bahr avled 1994.
lördag 24 juli 2010
fredag 23 juli 2010
Svenska hemlösa vädjar om hjälp i Norge
Stockholms stadsmission har skickat ett brev till Norges statsminister där man ber om ett bistånd på 300 miljoner kronor för att hjälpa Stockholms hemlösa. De hemlösas tragiska situation tycks bara bli allt värre. I mitten av 1970-talet skrev jag följande uppsats:
Under en tidig morgonpromenad i Bellevueparken i Stockholms innerstad träffar jag av en slump på Henke. Jag har just passerat ett duvslag när jag ser ett skäggigt ansikte blinkande sticka ut ur ett hål där jag vet att det finns en bunker. Huvudet med tillhörande kropp kommer sakta men säkert alltmer fram i dagsljuset. När gestalten väl kravlat sig ut är det med stor svårighet den lyckas komma på benen. Lemmarna verkar inte vilja lyda mannen riktigt och dessutom hindras han i sina rörelser av sin enorma överrock.
Hans variga, hopklibbade ögon ser mig inte genast. Det är först sedan han står riktigt stadigt och hans hand trevat sig in under överrocken och fått grepp om en vit flaska, som han höjer blicken.
Han tvekar lite när han ser mig, men sedan skjuter han darrande in flaskhalsen mellan de toviga skäggtestarna. Han vänder såväl den blåtonade näsan som flaskbotten mot himlen och klunkarna hörs tydligt där jag står ett par meter ifrån honom.
När klunkandet tystnat tittar mannen skyggt på mig samtidigt som han med baksidan av handen torkar bort några droppar vätska ur skägget. Jag ser på flaskans etikett att den innehåller K-sprit.
"Måste få bort ångesten", stammar mannen fram. "Det här är det enda som hjälper", fortsätter han och håller menande fram flaskan.
Han tar en klunk till och ser sedan inte lika skygg ut.
Jag sätter mig på en sten och efter en stund sätter sig mannen också. Vi börjar samtala och mellan klunkarna får jag veta att mannen heter Henke och att han är född i Norrland.
"Jag har bott här i ett år", säger Henke och pekar mot bunkern han krupit fram ur en stund tidigare. "Förut bodde jag i Vanadislunden, men det är bättre här. Här har jag mina vänner. Ibland skriver jag meddelanden som mina vänner flyger med hem till Norrland, ifall någon kommer ihåg mig där".
När Henke märker att jag ser frågande ut nickar han förklarande mot duvslaget som jag passerat tidigare.
"Ifall någon kommer ihåg mig", upprepar han och tar en ny klunk. "Bästa sortens flaskor dom här", säger han och tittar på den han håller i handen. "Av plast. Det gör inget att jag är portad på systemet för deras flaskor är livsfarliga. Om man råkar ramla omkull med en sån där i innerfickan kan man ju skära ihjäl sig".
Henke har varit uteliggare i många år. Sjutton år, tror han. Han håller inte reda på tiden så noga. Några anhöriga har han inte. Ibland, när han vågar gå över de starkt trafikerade gatorna, träffar han andra uteliggare som bor i andra parker. I Bellevueparken bor Henke ensam. Hur han lyckas överleva de kalla vinternätterna är en gåta. Själv tror han att det beror på hans starka grundfysik och på en gammal matta som han brukar lägga över sig.
Hur har han hamnat i den situation han befinner sig i?
Henke vet inte riktigt, men för många år sedan hade han ett arbete och ett rum att bo i. I sin ungdom hände det att han följde med sina kamrater till danshaket Nalen. Medan hans vänner dansade och skojade med flickor, stod Henke tyst och lyssnade på musiken. Henke var blyg för flickorna, men han älskade musiken. När vännerna blev glada av spriten de drack, blev Henke dyster och nedstämd. Hans alkoholism utvecklades utan att han märkte det. Och en dag var han plötsligt både arbets- och bostadslös.
Han berättar att han drabbats av delirium tremens två gånger och att den hjälp han fått varit i form av antabus och lugnande piller. Vid något tillfälle fick han prata med en kurator som talade om att hon inte hade någon hjälp att ge.
Henke är ändå tacksam när han tänker på att han en gång fick nya kläder och femtio kronor.
"Det är konstigt att dom inte slår ihjäl mig istället", säger han.
Under en tidig morgonpromenad i Bellevueparken i Stockholms innerstad träffar jag av en slump på Henke. Jag har just passerat ett duvslag när jag ser ett skäggigt ansikte blinkande sticka ut ur ett hål där jag vet att det finns en bunker. Huvudet med tillhörande kropp kommer sakta men säkert alltmer fram i dagsljuset. När gestalten väl kravlat sig ut är det med stor svårighet den lyckas komma på benen. Lemmarna verkar inte vilja lyda mannen riktigt och dessutom hindras han i sina rörelser av sin enorma överrock.
Hans variga, hopklibbade ögon ser mig inte genast. Det är först sedan han står riktigt stadigt och hans hand trevat sig in under överrocken och fått grepp om en vit flaska, som han höjer blicken.
Han tvekar lite när han ser mig, men sedan skjuter han darrande in flaskhalsen mellan de toviga skäggtestarna. Han vänder såväl den blåtonade näsan som flaskbotten mot himlen och klunkarna hörs tydligt där jag står ett par meter ifrån honom.
När klunkandet tystnat tittar mannen skyggt på mig samtidigt som han med baksidan av handen torkar bort några droppar vätska ur skägget. Jag ser på flaskans etikett att den innehåller K-sprit.
"Måste få bort ångesten", stammar mannen fram. "Det här är det enda som hjälper", fortsätter han och håller menande fram flaskan.
Han tar en klunk till och ser sedan inte lika skygg ut.
Jag sätter mig på en sten och efter en stund sätter sig mannen också. Vi börjar samtala och mellan klunkarna får jag veta att mannen heter Henke och att han är född i Norrland.
"Jag har bott här i ett år", säger Henke och pekar mot bunkern han krupit fram ur en stund tidigare. "Förut bodde jag i Vanadislunden, men det är bättre här. Här har jag mina vänner. Ibland skriver jag meddelanden som mina vänner flyger med hem till Norrland, ifall någon kommer ihåg mig där".
När Henke märker att jag ser frågande ut nickar han förklarande mot duvslaget som jag passerat tidigare.
"Ifall någon kommer ihåg mig", upprepar han och tar en ny klunk. "Bästa sortens flaskor dom här", säger han och tittar på den han håller i handen. "Av plast. Det gör inget att jag är portad på systemet för deras flaskor är livsfarliga. Om man råkar ramla omkull med en sån där i innerfickan kan man ju skära ihjäl sig".
Henke har varit uteliggare i många år. Sjutton år, tror han. Han håller inte reda på tiden så noga. Några anhöriga har han inte. Ibland, när han vågar gå över de starkt trafikerade gatorna, träffar han andra uteliggare som bor i andra parker. I Bellevueparken bor Henke ensam. Hur han lyckas överleva de kalla vinternätterna är en gåta. Själv tror han att det beror på hans starka grundfysik och på en gammal matta som han brukar lägga över sig.
Hur har han hamnat i den situation han befinner sig i?
Henke vet inte riktigt, men för många år sedan hade han ett arbete och ett rum att bo i. I sin ungdom hände det att han följde med sina kamrater till danshaket Nalen. Medan hans vänner dansade och skojade med flickor, stod Henke tyst och lyssnade på musiken. Henke var blyg för flickorna, men han älskade musiken. När vännerna blev glada av spriten de drack, blev Henke dyster och nedstämd. Hans alkoholism utvecklades utan att han märkte det. Och en dag var han plötsligt både arbets- och bostadslös.
Han berättar att han drabbats av delirium tremens två gånger och att den hjälp han fått varit i form av antabus och lugnande piller. Vid något tillfälle fick han prata med en kurator som talade om att hon inte hade någon hjälp att ge.
Henke är ändå tacksam när han tänker på att han en gång fick nya kläder och femtio kronor.
"Det är konstigt att dom inte slår ihjäl mig istället", säger han.
tisdag 20 juli 2010
Djurpratare med dubbelmoral
Träffade en gammal bekant härförleden. Hon berättade exalterat att hon gått på kurs och lärt sig förstå djurens språk. Hon sa sig nu kunna tala med olika sorters djur, och mot betalning kunde hon förmedla till hussar och mattar vad deras skyddslingar tyckte och tänkte om sin tillvaro. Ivrigt och övertygande malde hon på om sin enorma kärlek och förståelse för hela världens fauna. Hon kunde t.o.m. föra diskussioner med insekter, anförtrodde hon mig. När vi träffades hade hon just haft en pratstund med en humla, fick jag veta. Hon försäkrade att hon älskade alla djur över allt annat, och hon skulle aldrig kunna skada ens det minsta lilla kryp, inte ens en blomfluga - nä, inte ens en spyfluga för den delen.
Jag kunde inte vara annat än övertygad om att jag hade en sann djurvän framför mig. Efter en stunds pratande kom vi överens om att det skulle sitta fint med en bit mat. Alltså gick vi in på närmaste matställe. Till min förvåning beställde djurvännen fläskkotlett. Och medan hon tuggade och svalde berättade hon vidare om sitt intressanta samtal med humlan.
"Men grisen då", påpekade jag. "Äter du av en gris så deltar du i dess slakt".
"Va", djurvännen såg överraskad ut. Hon tittade förvånat först på mig och sedan på kotlettbiten som spetsad på gaffeln var halvvägs till munnen. Hon slutade tugga, såg under en sekund förvirrad ut och sa sedan:
"Oj, tänkte inte på det. Fast de e ju inte ja som haft dö på den".
Jag kunde inte vara annat än övertygad om att jag hade en sann djurvän framför mig. Efter en stunds pratande kom vi överens om att det skulle sitta fint med en bit mat. Alltså gick vi in på närmaste matställe. Till min förvåning beställde djurvännen fläskkotlett. Och medan hon tuggade och svalde berättade hon vidare om sitt intressanta samtal med humlan.
"Men grisen då", påpekade jag. "Äter du av en gris så deltar du i dess slakt".
"Va", djurvännen såg överraskad ut. Hon tittade förvånat först på mig och sedan på kotlettbiten som spetsad på gaffeln var halvvägs till munnen. Hon slutade tugga, såg under en sekund förvirrad ut och sa sedan:
"Oj, tänkte inte på det. Fast de e ju inte ja som haft dö på den".
lördag 17 juli 2010
Kidnappad
Sommaren 1966 var jag frihetsberövad - ja, man kan faktiskt säga kidnappad. Allt började med att jag ville besöka mina vänner på min gamla arbetsplats, den ambulerande tältvarietén La Pari. Jag hade tidigare rest med La Pari och jobbat där som både strippa, ormtjuserska och som assistent åt fakirernas fakir Mr Swing.
När jag sommaren 1966 längtade efter en åter-träff med det gamla varietégänget anade jag aldrig att besöket skulle förvandlas till en mardröm. För det var just vad det gjorde.
Till sällskapet hade en färgstark dam sällat sig. Hon hette Eugenia T. och hon var änka efter en zigensk hövding (eller romsk, som man säger numera).
Hon var ett kraftknippe med urstark järnvilja, hårda muskler och ett totalt förakt för lagar, regler och allt som samhället kräver av sina medborgare. Eugenia försörjde sig huvudsakligen som spåkärring, men hon fyllde också mer än gärna på sin redan övergödda plånbok genom försäljning av diverse livsnödvändiga varor, t.ex. brännvin.
Under mitt besök fick jag bo hos Eugenia i hennes husvagn.
Besöket var trevligt, men när dagen för min avfärd var inne förbjöd Eugenia mig helt utan förvarning att lämna vagnen.
"Du stannar här", röt hon och klippte till mig. Hon hotade med hemska straff värre än helvetet om jag inte stannade och uppträdde på La Pari resten av sommaren.
Jag blev så rädd att knäna skakade och jag vågade inte annat än lyda. Att trotsa Eugenias vilja var att jämföra med självmord. Man kunde lika gärna utmana en kobra på duell.
Två gånger under sommaren försökte jag rymma utan att lyckas. Första gången högg Eugenia mig just när jag skulle hoppa ur en taxi vid en tågstation. Det blev en snöplig återfärd till husvagnen.
Andra gången skar jag mig i armarna för att få komma till sjukhus och få möjlighet att komma undan den vägen. Jag kom till sjukhus, men Eugenia följde med trots mina protester. Hon ljög för sjukhuspersonalen och sa att hon var min mor. Ingen trodde på mig när jag sa som det var.
"Ni hör", sa Eugenia, "flickan är tokig! Förnekar sin egen mor".
Därefter spådde hon läkaren som sytt mina sår, mot en rejäl dusör.
Tredje gången lyckades min rymning. Det var på Sjöbo marknad och det var min mor som hjälpte mig. Den befrielsekänslan glömmer jag aldrig.
Efter sommaren 1966 aktade jag mig länge för att komma i närheten av tivolin och marknadsplatser.
Eugenia Taikon dog 1999. Hon är begravd i Malmö. Hennes grav lär ha blivit uppbruten och plundrad.
Mer om Eugenia finns att läsa i min självbiografi.
Foto på damen ifråga finns under inlägget "bilder", 21 juni 2010.
När jag sommaren 1966 längtade efter en åter-träff med det gamla varietégänget anade jag aldrig att besöket skulle förvandlas till en mardröm. För det var just vad det gjorde.
Till sällskapet hade en färgstark dam sällat sig. Hon hette Eugenia T. och hon var änka efter en zigensk hövding (eller romsk, som man säger numera).
Hon var ett kraftknippe med urstark järnvilja, hårda muskler och ett totalt förakt för lagar, regler och allt som samhället kräver av sina medborgare. Eugenia försörjde sig huvudsakligen som spåkärring, men hon fyllde också mer än gärna på sin redan övergödda plånbok genom försäljning av diverse livsnödvändiga varor, t.ex. brännvin.
Under mitt besök fick jag bo hos Eugenia i hennes husvagn.
Besöket var trevligt, men när dagen för min avfärd var inne förbjöd Eugenia mig helt utan förvarning att lämna vagnen.
"Du stannar här", röt hon och klippte till mig. Hon hotade med hemska straff värre än helvetet om jag inte stannade och uppträdde på La Pari resten av sommaren.
Jag blev så rädd att knäna skakade och jag vågade inte annat än lyda. Att trotsa Eugenias vilja var att jämföra med självmord. Man kunde lika gärna utmana en kobra på duell.
Två gånger under sommaren försökte jag rymma utan att lyckas. Första gången högg Eugenia mig just när jag skulle hoppa ur en taxi vid en tågstation. Det blev en snöplig återfärd till husvagnen.
Andra gången skar jag mig i armarna för att få komma till sjukhus och få möjlighet att komma undan den vägen. Jag kom till sjukhus, men Eugenia följde med trots mina protester. Hon ljög för sjukhuspersonalen och sa att hon var min mor. Ingen trodde på mig när jag sa som det var.
"Ni hör", sa Eugenia, "flickan är tokig! Förnekar sin egen mor".
Därefter spådde hon läkaren som sytt mina sår, mot en rejäl dusör.
Tredje gången lyckades min rymning. Det var på Sjöbo marknad och det var min mor som hjälpte mig. Den befrielsekänslan glömmer jag aldrig.
Efter sommaren 1966 aktade jag mig länge för att komma i närheten av tivolin och marknadsplatser.
Eugenia Taikon dog 1999. Hon är begravd i Malmö. Hennes grav lär ha blivit uppbruten och plundrad.
Mer om Eugenia finns att läsa i min självbiografi.
Foto på damen ifråga finns under inlägget "bilder", 21 juni 2010.
tisdag 13 juli 2010
Med Stålfarfar på Kiviks marknad
Minns Kiviks marknad 1963 då jag träffade Stålfarfar första gången. Det var sent på kvällen och alla besökare hade lämnat marknaden. Vi som jobbat och kämpat hela dagen och kvällen samlades på stranden för att slappna av tillsammans vid en lägereld. Vid min sida satt en (i mina unga ögon) urgammal man och drog tankfullt i sitt långa vita skägg. Någon viskade att det var Stålfarfar.
Stålfarfar vekade vara en ödmjuk och mild person. Han sjöng "Lilla vackra Anna" för oss. Det var mycket stämningsfullt. Sedan berättade han om sin religiösa tro. Kanske minnet sviker mig, men det var något om att människans själ efter döden bosatte sig i grottor. Kommer inte ihåg hur han fick ihop det, men det var fint när han sjöng.
Senare fick jag veta att Stålfarfars rätta namn var Gustav Håkansson. Stålfarfar med hela svenska folket blev han när han vid 66 års ålder vann cykeltävlingen "Sverigeloppet". Året var 1951 och de tävlande cyklade mellan Haparanda och Ystad. Stålfarfar var egentligen för gammal för att få delta, men han sopade faktiskt banan med sina konkurrenter som alla var under 40 år.
Han vann överlägset, blev rikskändis, fick träffa kungen och började sedan turnera i Folkparkerna där han sjöng andliga sånger. På Liseberg blev det publikrekord när han kom.
Stålfarfar dog 1987, 102 år gammal.
Under inlägget "bilder", 21 juni 2010, finns ett foto på honom.
Tilläggas bör att på Johannamuseet i Skurup finns en permanent utställning över Stålfarfar.
Stålfarfar vekade vara en ödmjuk och mild person. Han sjöng "Lilla vackra Anna" för oss. Det var mycket stämningsfullt. Sedan berättade han om sin religiösa tro. Kanske minnet sviker mig, men det var något om att människans själ efter döden bosatte sig i grottor. Kommer inte ihåg hur han fick ihop det, men det var fint när han sjöng.
Senare fick jag veta att Stålfarfars rätta namn var Gustav Håkansson. Stålfarfar med hela svenska folket blev han när han vid 66 års ålder vann cykeltävlingen "Sverigeloppet". Året var 1951 och de tävlande cyklade mellan Haparanda och Ystad. Stålfarfar var egentligen för gammal för att få delta, men han sopade faktiskt banan med sina konkurrenter som alla var under 40 år.
Han vann överlägset, blev rikskändis, fick träffa kungen och började sedan turnera i Folkparkerna där han sjöng andliga sånger. På Liseberg blev det publikrekord när han kom.
Stålfarfar dog 1987, 102 år gammal.
Under inlägget "bilder", 21 juni 2010, finns ett foto på honom.
Tilläggas bör att på Johannamuseet i Skurup finns en permanent utställning över Stålfarfar.
måndag 12 juli 2010
Kiviks marknad på 60-talet
Varietéerna på 60-talets Kiviks marknad bjöd på en hel del sevärdheter. Det var före den tid då storstädernas porrklubbar tömdes och flyttade in på Kiviks varietéscener och förvandlade dem till juckande slagfält.För då tog den "riktiga" varieté-eran slut och kvar fanns bara äckel och snusk.
Men det fanns alltså en tid före porren. En tid då ett par nakna bröst kunde väcka uppseende och skapa rubriker. (Det hände när jag mannekängade i topless baddräkt 1964). En tid då fina varietéartister såsom t.ex. fakirerna Mr Swing och Ali Ben Hassan, svärdslukarna Miss Leiane och Wickman, gummimannen Mr Martino och väldigt många andra gjorde marknaden minnesvärd.
Mr Swing var i särklass. Han skrämde slag på publiken med sitt diaboliska utseende och sina helvetesvrål. Han kallades för "djävulen i den röda slängkappan", men privat var han gullig och snäll som ett lamm.
De största varietéägarna var Knatten Olsson, Evert Schultz och Boris Bravin. Mr Swing och jag jobbade åt Knatten Olsson.
Att jobba på Kiviks marknad var för oss artister förfärligt påfrestande. Showerna pågick utan uppehåll från förmiddag till bortåt midnatt. Och showade vi inte på scenen så måste vi befinna oss på Paraden utanför varietétältet och spela apa för att locka folk att köpa entrébiljett till föreställningen. Ofta var showen på Paraden bättre än inne i tältet.
Varietédirektörerna tjänade pengar - mycket pengar. Jag minns resväskor fyllda med sedlar. Vi artister fick inte särskilt mycket extra för våra insatser.
Direktörerna låg i krig med varandra. Striderna gällde vem som lyckades locka mest folk till sina tält. Avklippta sladdar till högtalare, fysiskt våld och hotelser var inga ovanligheter.
En av direktörerna var känd för att behandla sina artister väldigt illa. Det sas att han t.o.m. slog dem och höll deras gager inne.
Trots allt är jag glad och tacksam för att jag fick vara med och uppleva Kiviks marknad från insidan före den tid då förfallet tog vid.
Men det fanns alltså en tid före porren. En tid då ett par nakna bröst kunde väcka uppseende och skapa rubriker. (Det hände när jag mannekängade i topless baddräkt 1964). En tid då fina varietéartister såsom t.ex. fakirerna Mr Swing och Ali Ben Hassan, svärdslukarna Miss Leiane och Wickman, gummimannen Mr Martino och väldigt många andra gjorde marknaden minnesvärd.
Mr Swing var i särklass. Han skrämde slag på publiken med sitt diaboliska utseende och sina helvetesvrål. Han kallades för "djävulen i den röda slängkappan", men privat var han gullig och snäll som ett lamm.
De största varietéägarna var Knatten Olsson, Evert Schultz och Boris Bravin. Mr Swing och jag jobbade åt Knatten Olsson.
Att jobba på Kiviks marknad var för oss artister förfärligt påfrestande. Showerna pågick utan uppehåll från förmiddag till bortåt midnatt. Och showade vi inte på scenen så måste vi befinna oss på Paraden utanför varietétältet och spela apa för att locka folk att köpa entrébiljett till föreställningen. Ofta var showen på Paraden bättre än inne i tältet.
Varietédirektörerna tjänade pengar - mycket pengar. Jag minns resväskor fyllda med sedlar. Vi artister fick inte särskilt mycket extra för våra insatser.
Direktörerna låg i krig med varandra. Striderna gällde vem som lyckades locka mest folk till sina tält. Avklippta sladdar till högtalare, fysiskt våld och hotelser var inga ovanligheter.
En av direktörerna var känd för att behandla sina artister väldigt illa. Det sas att han t.o.m. slog dem och höll deras gager inne.
Trots allt är jag glad och tacksam för att jag fick vara med och uppleva Kiviks marknad från insidan före den tid då förfallet tog vid.
lördag 10 juli 2010
Fesljummen snaps - en katastrof
Maken bjöd på kryssning till Tallin och S:t Petersburg. Det var en kompensation för den bedrövliga fångtransporten på Medelhavet som jag beskrev i ett tidigare inlägg. Denna resan blev bättre. Den var riktigt trevlig. Det serverades god mat, vädret var vackert och solen värmde oss vid poolen. På kvällarna bjöds det på överdådiga shower och allt var frid och fröjd.
Maken drabbades förstås av två vredesutbrott under resans gång, men det kan faktiskt ses som lite positivt eftersom han annars brukar vädra sina negativa känslor ganska titt och tätt.
Första utbrottet kom under sightseeing-turen i S:t Petersburg. Det var när en grupp undomar envisades med att komma försent varje gång vi skulle infinna oss vid bussen efter rundvandring på egen hand. Maken satt vid min sida, blängde på klockan och morrade alltmer ilsket. När han såg de skyldiga tidstjuvarna komma sakta släntrande, brast allt för honom. Han rusade upp, mötte dem i bussdörren och gav dem en utskällning med råge. Tidsmarodörerna gapade förvånat i alltmer rodnande ansikten där ungdomsfinnarna lyste röda och såg ut att vilja spricka vilken sekund som helst. När den första förvåningen lagt sig flinade de trotsigt, men satte sig tysta på sina platser. Strax därpå hördes rungande applåder från de övriga passagerarna. Maken såg mycket nöjd ut.
Nästa prövning hände vid lunchbordet då maken beställde snaps till sillen. Den asiatiske vinkyparen såg ganska rådvill ut vid beställningen och maken förstod genast att hans (kyparens) snapskunskaper var obefintliga. Därför höll maken ett litet föredrag om snapsar i allmänhet och dess betydelse i synnerhet. Vinkyparen lyssnade intresserat. Han nickade och i hans ögon kunde man läsa att ett förståelsens ljus gått upp. Leende skyndade han ut till köksregionen för att strax återvända med ett dricksglas halvfyllt av en gulaktig vätska. Maken tog i glaset och exploderade i samma ögonblick.
"VA, FESLJUMMEN SNAPS!" röt han.
I denna stund kunde makens upplevelse av katastrof inte vara större. Hur i h-e kunde man servera sill utan att veta vad snaps var? Och på ett fartyg som avgick från Sverige, ville han veta.
Men som sagt, annars var resan mycket trevlig.
Maken drabbades förstås av två vredesutbrott under resans gång, men det kan faktiskt ses som lite positivt eftersom han annars brukar vädra sina negativa känslor ganska titt och tätt.
Första utbrottet kom under sightseeing-turen i S:t Petersburg. Det var när en grupp undomar envisades med att komma försent varje gång vi skulle infinna oss vid bussen efter rundvandring på egen hand. Maken satt vid min sida, blängde på klockan och morrade alltmer ilsket. När han såg de skyldiga tidstjuvarna komma sakta släntrande, brast allt för honom. Han rusade upp, mötte dem i bussdörren och gav dem en utskällning med råge. Tidsmarodörerna gapade förvånat i alltmer rodnande ansikten där ungdomsfinnarna lyste röda och såg ut att vilja spricka vilken sekund som helst. När den första förvåningen lagt sig flinade de trotsigt, men satte sig tysta på sina platser. Strax därpå hördes rungande applåder från de övriga passagerarna. Maken såg mycket nöjd ut.
Nästa prövning hände vid lunchbordet då maken beställde snaps till sillen. Den asiatiske vinkyparen såg ganska rådvill ut vid beställningen och maken förstod genast att hans (kyparens) snapskunskaper var obefintliga. Därför höll maken ett litet föredrag om snapsar i allmänhet och dess betydelse i synnerhet. Vinkyparen lyssnade intresserat. Han nickade och i hans ögon kunde man läsa att ett förståelsens ljus gått upp. Leende skyndade han ut till köksregionen för att strax återvända med ett dricksglas halvfyllt av en gulaktig vätska. Maken tog i glaset och exploderade i samma ögonblick.
"VA, FESLJUMMEN SNAPS!" röt han.
I denna stund kunde makens upplevelse av katastrof inte vara större. Hur i h-e kunde man servera sill utan att veta vad snaps var? Och på ett fartyg som avgick från Sverige, ville han veta.
Men som sagt, annars var resan mycket trevlig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
