Möte med Snoddas

Några gånger under det ljuva 60-talet hade jag nöjet att få träffa Snoddas, en oerhört folkkär sångare vars kändisskap stod över all jämförelse på den tiden. Snoddas var en norrländsk timmerflottare som råkat hamna i rampljuset och hans popularitet visste inga gränser under några år.
Som barn såg jag honom uppträda i Halmstads Folkets Park. Jag minns att folkparken var smockfull och att alla trängdes för att komma scenen och Snoddas så nära som möjligt.
Senare, när jag själv turnerade runt i olika folkparker, råkade jag stöta ihop med idolen vid några tillfällen. Det visade sig att han var mycket blyg och tystlåten. Vårt första möte var utan tvivel pinsamt för honom. Vi var då tre halvklädda strippor som omringade honom bakom scenen. Vi skojade och flirtade lite. Till vår förvåning blev Snoddas illröd i ansiktet och han drabbades av en tydlig tunghäfta samtidigt som han sakta backade tills en vägg tog emot.
Vid vårt nästa sammanträffande tog vi det lite lugnare. Då kunde vi växla några ord även om Snoddas var en aning enstavig. Jag tyckte att han verkade vara en mycket fin och rar människa.

Från det ena till det andra; idag läste jag följande i SvD:
"Kvinnor som inte klär sig anständigt leder unga män på avvägar och eggar till utomäktenskapligt sex i samhället, vilket leder till fler jordbävningar.

Ayatollah Hojatoleslam Kazem Sedighi förmanar det iranska folket."

Ha det bra!

Telefonsamtal från Johnny Bode

En gång på 60-talet fick jag ett märkligt telefonsamtal.
"Hallå", sa rösten i luren, "hallå, detta är Johnny Bode. Är det Gunilla jag talar med"?
Jag bekräftade att det var jag.
"Då så", fortsatte rösten, " jag ska spela in en ny skiva och söker en kvinna som ska sjunga med mig. Säg nånting"!
Jag ställde några nyfikna frågor. Istället för svar blev det helt tyst några sekunder. Sedan sa rösten:
"Någon sa att du har en hes och mörk röst. Det har du inte. Hej då"!
Nähä, tänkte jag snopet.
Undrar vem som rapporterade till herr Bode om min röst? Förmodligen någon jag umgåtts med en kväll där det gått åt mycket whisky och många cigaretter. Skitdetsamma! Min sångkarriär med Johnny föll samman innan den ens hunnit börja, och det var nog en väldig tur för min del.
Efteråt fick jag nämligen höra om Johnny Bodes liv och verksamhet.
Han hade varit operettkung och smörsångare, men sadlat om och börjat sjunga porrvisor. Bl.a. gav han ut albumet "Bordellmammans visor" som innehöll titlar som "Runka mig med vita handskar på", "NegerJoe", "Mutta spricka polka" och "Finska horan".
Johnny var också känd för att vara långfingrad och inte så noga med vad som tillhörde vem. Som gäst hemma hos Gösta Ekman hade han knyckt släktklenoderna. Han hade satt i system att smita från taxi- och krognotor. Långa tider tillbringade han i fängelse och på mentalsjukhus.
Han dog utfattig i Malmö på 80-talet.

Stig Lommer, ABC-teatern och goldfingerbrudar

Stig Lommer var revykung i Danmark. Han var en färgstark personlighet med en trivsam rondör och med mycket markerade ögonbryn. Sällan såg man honom utan att han hade en tjock cigarr som fastljuten mellan läpparna. Han var ägare till ABC-teatern i Köpenhamn, där jag var engagerad under året 1965. Stig var känd bl.a. för sina Lommerpiger, halvklädda unga damer som fungerade som någon sorts kuttersmycken på scenen. Jag var en sådan Lommerpige, men jag var också dansös och "goldfingerbrud" i olika uppsättningar på teatern. Guldbrud var jag tillsammans med en annan svenska, Ulla Johansson från Göteborg.
Inför varje föreställning målades Ulla och jag med guldfärg över hela kroppen, utom på ett visst ställe där en minimal trosa fanns på plats. På scenen gjorde vi sedan en dans i slow-motion.
Varje dag badade vi bastu för att svettas ut färg som krupit in i porerna. Jag minns våra små förskräckta skrik när vi i bastun betraktade våra svettande kroppar och såg hur något läbbigt grönfärgat läckte ut. Vi ärgade.
Det var inte särskilt fräscht, men vårt goldfingernummer gjorde succé och blev mycket omskrivet i både Danmark och Sverige.

Kiviks marknad och Målle Lindberg

Under några år på 1960 och -70-talet såg jag till min stora sorg Kiviks marknads varietéutbud förvandlas från, i stort sett, oskyldig och oförarglig underhållning till en enda avancerad snuskutsvävning i kvadrat. Jag såg hur marknadsartister som svärdslukerskan Miss Leiane, fakirerna Mr Swing och Ali Ben Hassan, akrobattjejen Katrine och många andra, utkonkurrerades av "damer" (och "herrar") hämtade direkt från storstädernas porrklubbar. Det var en förvandling av tältvarietéernas underhållning som bara kunde sluta på ett sätt: platt fall. Och det var just vad som hände, porren tog död på Kiviks marknads varietétraditioner.
Jag minns Kivik 1964 när jag, som marknadens främsta synderska, agerade baddräktsmannekäng på varieté La Pari. Det var för att kringgå förbudet mot nakna bröst. En mannekänguppvisning kunde man ju inte förbjuda. Jag visade ett nytt baddräktsmode, ikinin, som helt enkelt var ett par bikinitrosor med hängslen. På så sätt fick Kiviks besökare sin dos av nakenhet trots alla restriktioner.
Senare år blev striptease tillåtet och dessutom mycket populär underhållning i tälten.
Men redan i början av -70-talet sågs vi lite "prydligare" strippor som något mesigt, nästan jämförbart med något som passade bäst i en barnkammare. In på arenan trädde istället fullfjädrade porraktriser. De översvämmade varietéscenerna och alla gamla traditioner förvandlades till ett enda juckande slagfält.
Ja, det var en stor sorg att se marknadens förfall.

Apropå 1964 så minns jag den svavelosande maranatapastorn Målle Lindberg. Han hade låtit resa sitt jättelika frälsartält bredvid vårt La Pari. Hans hotfulla helvetespredikningar drog så mycket folk att tältet inte pallade trycket utan rasade ihop över hela publiken. Ridande polis med batonger och hundar gjorde chocken ännu värre. Målle själv lämnade förödelsen med det välfyllda kassaskrinet under armen. Han försvann spårlöst och kvar bland spillrorna fanns hans medhjälpare och utropare "Leoparden".
Leoparden var en f.d. fakir som älskade Grön curaqao mer än något annat. Det lär ha varit den enda dryck han lät komma över sina läppar. Han var känd för att han en gång låtit sig begravas levande. Efter två timmar i graven hade han blivit uppgrävd, då helt blek och livlös. Alla trodde att han var död. Någon hade satt en öppnad flaska Grön curaqao under hans näsa, varvid han vaknat till liv och tagit sig några rejäla klunkar. Fylld av ny livskraft hade han därefter låtit sig korsfästas och i triumf hade han burits till sitt varietétält, fastspikad på korset. Hundratals skrikande människor hade följt dramat och sedan betalt entréavgift till tältet för att få se ännu mera av Leopardens konster.

Piraten, Sten Broman och jag

Sten Broman var min mycket käre vän, det har jag skrivit om i tidigare inlägg och också i min självbiografi. I hans sällskap fick jag uppleva mycket och träffa många intressanta människor.
En rolig bekantskap var Stens vän, Fritiof Nilsson "Piraten".
Piraten följde en gång med Sten och mig till Tivoli i Köpenhamn. Där inledde vi dagens nöjen med att äta och dricka gott på restaurant Divan 2. Vi beställde det bästa som huset bjöd, och Fritiof, som var begåvad med en otrolig berättarförmåga, drog den ena rövarhistorien efter den andra. Glädjen stod högt i tak och skratten ekade mellan väggarna. Sten lät som en elak häxa när han kastade huvudet bakåt och lät högljudda, kraxande "hahaha" komma ur strupen.
Efter kaffet ville Sten lämna bordet för att "telefonera" (besöka toaletten). Då fick Fritiof en, i sitt eget tycke, lysande idé. Han ville retas med Sten och frågade om jag ville hjälpa till. Jag var med på noterna.
Fritiof och jag satte oss vid ett annat bord, och när vi såg Sten återvända från sitt "telefonerande", lutade sig Fritiof över mig. Vi låtsades vara helt upptagna av varandra i en öm kyss. Sten såg faktiskt riktigt chockad ut innan han förstod att det hela var ett skämt.
Resten av dagen skojade vi utan att retas med varandra.

Frigörande andning, alkoholsug och mirakel

Jag har upplevt ett mirakel. Det är snart 20 år sedan, men jag glömmer det aldrig. Det hände på Ramsbergsgården i Bergslagen under en kurs i frigörande andning.
Frigörande andning är en alternativ terapi som terapeuterna menar ska användas för att rensa sinnet från gammalt mentalt skräp, trauman och negativa minnen som omedvetet kan påverka våra liv. Metoden går ut på att man andas kraftigt och rytmiskt enligt en viss teknik. Då kan de negativa känslorna lockas fram, för att därefter försvinna för gott. Man kan alltså bli befriad från jobbiga, mentala hinder i tillvaron. Det gäller att inte ge upp när de svåra känslorna kommer upp till ytan, utan man man ska försöka härda ut och andas sig igenom svårigheterna.
Jag var mycket skeptisk till alltihop när jag, för att vara "snäll", följde med en väninna på kursen. Jag trodde inte ett ögonblick på "skitsnacket", som jag kallade det.
Några dagar senare fick jag ta tillbaka vartenda kritiskt ord och erkänna att jag gått igenom en personlig revolution. Mitt alkoholbegär, som plågat mig sedan ungdomen, var mirakulöst försvunnet.
Fråga mig inte hur det gick till, för jag vet inte. Jag vet bara att jag under andningssessionen drabbades av en så våldsam törst att jag var redo att ge upp allt och rusa till närmaste krog eller systembolag.
Det gjorde jag inte. Tack och lov! Ett mirakel hände nämligen. Alkoholsuget försvann efter en stund och har sedan aldrig återvänt.
Jag är oändligt tacksam.

Seans med Colin Fry

För några år sedan åkte jag till Ramsbergsgården i Bergslagen en weekend för att närvara vid en fysisk seans. Det engelska mediet Colin Fry höll en kurs där, med andligt tema. Som kursens höjdpunkt skulle han ge en fysisk seans.
Seansen var sensationell. Innan den började samlades vi deltagare i ett rum. Dörrar och fönster stängdes och övertäcktes noga med svarta skynken. Mitt i rummet stod en stol och på den satte sig Colin Fry. Frivilliga deltagare fick binda fast honom och alla som ville fick kontrollera att det var ordentligt gjort. Det var det.
Vi blev sedan uppmanade att sätta oss i en cirkel runt Colin. Vi skulle hålla varandra i händerna och fick inte släppa taget under den timme seansen skulle pågå.
Efter alla förberedelser släcktes ljuset och allt blev svart. Vi var spända och förväntansfulla. Ett mummel hördes och en krypande, lite skrämmande stämning drog genom rummet. Mumlet tystnade och det var helt tyst flera minuter innan en ljus, barnslig röst hördes:
"Jag heter Charlie", sa den. "Eller hette, kanske jag ska säga. Jag dog som litet barn. Det var i London och det var en stor råtta som bet ihjäl mig."
Rösten cirklade runt medan den berättade om ett kort liv i ett fattigt London. Spöket Charlie pratade tydligen helt nära örat på en del av oss. Små skrik och protester hördes från deltagare som blev utsatta. Så hördes ett gällt skrik:
"Hjälp, nån knuffar mig."
Snart hördes protester lite överallt. Charlie tycktes finna nöje i att skrämma oss. Jag måste erkänna att om jag blivit knuffad hade jag förmodligen tuppat av.
Plötsligt avbröts Charlie av en annan ljus barnstämma.
"Mamma", ropade den, "mamma, jag är här. Mamma, det är Alexander".
I mörkret kunde jag följa rösten eftersom den hördes alldeles intill mig. Den stannade snett framför mig, där jag visste att ett gift par satt. Jag hörde kvinnan flämta högt.
"Det är Alexander", skrek hon upprört. "Någon kryper upp i mitt knä. Hjälp, vad händer, någon sitter i mitt knä".
Tydligen försvann lille Alexander lika snabbt som han dykt upp. Kvinnan kved och snyftade högt. Då hördes ett brak och samtidigt tändes ljuset. Bländad kikade jag på omgivningen. Colin Fry låg på golvet, fastbunden till händer och fötter och fjättrad vid den omkullvälta stolen. Någon befriade honom. Han reste sig mödosamt och vacklade ut ur rummet.
Vi var alla tagna av seansen. Den gråtande kvinnan berättade att Alexander var hennes lille son som dött i en olycka. Hon bedyrade gång på gång att hon verkligen känt hans lilla kropp i sin famn. Likaså bedyrade hon att ingen på kursgården, förutom hennes man, kände till Alexander.

Dagen efter bjöds vi på en uppvisning i bordsdans. Jag såg med egna ögon hur två stabila bord rörde sig runt i rummet utan mänsklig hjälp eller påverkan.
Det var en skrämmande, men fascinerande weekend.

Läs gärna mer i min självbiografi "Gunilla af Halmstad - ett annat liv i Sverige".