I tidigare inlägg har jag skrivit en del om vännen Sten Broman. Fortsätter gärna med detta eftersom det finns så mycket att berätta.
"Åldrandet är ett förfärligt misstag", sa Sten en kväll när vi satt och njöt på Savoy i Malmö.
"När vi väl når en viss mognad och börjar komma till insikt om saker och ting, då blir vi gamla och dör. Vilket fasansfullt misstag", fortsatte han.
"Hade en sådan vara sålts över disk skulle man genast lämna tillbaka den som varande av sekunda kvalitet. De flesta människor hinner bara begå dumheter i livet, sedan dör de. Förfärligt! Särskilt orättvist är åldrandet mot kvinnorna. Jag blir skakad när jag tänker på hur undersköna ljuvliga kvinnor kan förvandlas till korsetterade häxor på några få år. Hela skapelsen är ett stort misstag", upprepade han.
"Fabrikören menade nog väl, men tyvärr hade han inga begåvade medarbetare. Där skulle jag ha behövt gripa in".
Jag satt förstummad. Sten underhöll mig på liknande sätt kvällen igenom. Han höll en fullkomligt lysande enmansshow. Han talade med hög röst och yviga gester. Han var vital och energisk och mycket elegant. På min fråga om vem fabrikören var, svarade han att det var Gud.
Som sagt, jag var förstummad.
I min självbiografi har jag skrivit en hel del om Stens och min vänskap. I boken finns också många bilder på oss.
tisdag 31 augusti 2010
torsdag 19 augusti 2010
Första mötet med Sten Broman
"Goddag, unga dam!
Jag undrar om ni skulle kunna tänka er att delta i en uppsättning på Kungliga Operan i Stockholm? Det är Göran Gentele som har ett stort projekt på gång och nu behövs det en ung flicka som vågar visa brösten. Hon ska bara ta ett par danssteg, men hennes roll är viktig. Det är förstås otänkbart att Operans dansöser visar sina bröst, så därför frågar jag nu er om ni kan tänkas vara intresserad?"
Frågan ställdes av den kände musik- och TV-mannen Sten Broman och året var 1964.
Jag var 19 år och jobbade som lättklädd dansös på krogen Tunneln i Malmö. Sten Broman satt bland publiken mest varje kväll, och han skickade både blommor och invitationskort till mig. Misstänksam som jag blev av uppvaktningen, kikade jag på honom i en glipa i ridån. Sten var vid den här tidpunkten 62 år och jag såg honom som en hopplöst urgammal farbror. Alltså tackade jag nej till hans inbjudan till bordet.
En vecka senare kom en kallelse från Tunnelns direktör. Jag beordrades att omedelbart efter min show infinna mig på Tunnelns kontor. Det lät allvarligt, så det var med hjärtat i halsgropen jag gick dit. Hade jag gjort något fel?
På kontoret satt Sten Broman, och det var då jag fick frågan om mitt eventuella intresse att uppträda på Operan i Stockholm.
Dittills hade jag varit i Stockholm en enda gång och jag visste inte mycket om vår huvudstad. Operan hade jag aldrig sett och knappt hört talas om. Trots min begränsade erfarenhet och mina urusla kunskaper förstod jag ändå att det hela rörde sig om något väldigt märkvärdigt.
Sten berättade om både Operan och Göran Gentele. Jag var djupt imponerad. Tidigare hade det största jag sett och upplevt varit Kiviks marknad.
Detta var inledningen på Stens och min nästan 20-åriga vänskap. Vi var vänner fram till hans död 1983.
Ps. Det blev aldrig något operaframträdande för min del. På grund av att Göran Gentele dog, sa Sten.
Jag undrar om ni skulle kunna tänka er att delta i en uppsättning på Kungliga Operan i Stockholm? Det är Göran Gentele som har ett stort projekt på gång och nu behövs det en ung flicka som vågar visa brösten. Hon ska bara ta ett par danssteg, men hennes roll är viktig. Det är förstås otänkbart att Operans dansöser visar sina bröst, så därför frågar jag nu er om ni kan tänkas vara intresserad?"
Frågan ställdes av den kände musik- och TV-mannen Sten Broman och året var 1964.
Jag var 19 år och jobbade som lättklädd dansös på krogen Tunneln i Malmö. Sten Broman satt bland publiken mest varje kväll, och han skickade både blommor och invitationskort till mig. Misstänksam som jag blev av uppvaktningen, kikade jag på honom i en glipa i ridån. Sten var vid den här tidpunkten 62 år och jag såg honom som en hopplöst urgammal farbror. Alltså tackade jag nej till hans inbjudan till bordet.
En vecka senare kom en kallelse från Tunnelns direktör. Jag beordrades att omedelbart efter min show infinna mig på Tunnelns kontor. Det lät allvarligt, så det var med hjärtat i halsgropen jag gick dit. Hade jag gjort något fel?
På kontoret satt Sten Broman, och det var då jag fick frågan om mitt eventuella intresse att uppträda på Operan i Stockholm.
Dittills hade jag varit i Stockholm en enda gång och jag visste inte mycket om vår huvudstad. Operan hade jag aldrig sett och knappt hört talas om. Trots min begränsade erfarenhet och mina urusla kunskaper förstod jag ändå att det hela rörde sig om något väldigt märkvärdigt.
Sten berättade om både Operan och Göran Gentele. Jag var djupt imponerad. Tidigare hade det största jag sett och upplevt varit Kiviks marknad.
Detta var inledningen på Stens och min nästan 20-åriga vänskap. Vi var vänner fram till hans död 1983.
Ps. Det blev aldrig något operaframträdande för min del. På grund av att Göran Gentele dog, sa Sten.
söndag 15 augusti 2010
Rolf Inghamn - skandalernas man
Publiken satt förväntansfull i lokalen Slagthuset i Malmö. Man väntade på att "Festival der Operettes" skulle ta sin början på scenen.
Då steg en kvinna fram och meddelade att föreställningen var inställd. Det var bara att packa sig hem igen för de ca 500 människor som samlats för att ha en trevlig kväll i operett-anda.
Besvikelsen var stor och än större blev den när man inte fick tillbaka de pengar man betalat för entrébiljetten.
Det var skandal, kanske den sista skandalen som impressario Rolf Inghamn ställde till. Året var 2004, och Rolf lämnade jordelivet året därpå, 2005.
Orsaken till att operetten blev inställd var att Rolf Inghamn struntat i att betala artisternas gage.
Det var inte första gången det strulade kring Rolf. Hans liv var späckat med otrevligheter, särskilt när det gällde att göra ekonomiskt rätt för sig.
Kontoret för "Impressario & konsertbyrå Rolf Inghamn AB" låg i Söderköping och därifrån ordnade han en hel del. Det var flygshower, cirkus, riddarspel, catchbrottning, teater, mässor, musikaler, gospel, monsterbilar, operetter och opera.
Han var den som först tog in storband som Rolling Stones, The Who och Cream till Sverige. Han drev också Folkets Park i Kungsör under flera år.
Men ofta brydde han sig inte om att betala lokalhyror, annonskostnader, hotellräkningar eller gage till artister. Det förekom en hel del oegentligheter och Rolf Inghamn gjorde säkert rätt för beskrivningen "opålitlig".
Själv blev jag ordentligt drabbad av hans skojerier. När han och jag, i Köpenhamn 1965, kom överens om att samarbeta anade jag aldrig vad som väntade.
Rolf såg väldigt trevlig och förtroendeingivande ut, och det var lätt att falla för hans charm och att tro på hans fagra löften. Det lovades "guld och gröna skogar" både vad gällde karriär och inkomster. Han skulle bli en toppenmanager, trodde jag.
Jag blev lurad.
Allt som oftast behöll Rolf större delen av mitt gage för egen del. Men det värsta var de "fulheter" han drog in mig i. Den allra värsta "fulheten" var när han skrev en porrbok (vill ej nämna titeln) och gav ut den i mitt namn.
Jag hade då fått i uppgift att skriva en liten story, som sedan Rolf skulle fylla i och göra en trevlig bok av.
Trevlig - jotack!
Dagen efter utgivningen fick jag läsa snusket, men då var skadan redan skedd. Jag hade litat helt på Rolf. Ville och kunde knappt tro att det fanns en sådan elakhet på vår jord.
Jag var mycket ung, mycket naiv och väldigt utsatt efter Rolf Inghamns övergrepp.
Rolf var en skandalernas man och det smittade av sig på hans omgivning. Jag lyckades lämna honom 1970. Då reste jag till Köpenhamn där jag skaffade ny manager, började jobba med "Black Theater of Prag" på nattklubben Valencia, och dessutom fick jag en roll i storfilmen "Mazurka på Sängkanten".
Då steg en kvinna fram och meddelade att föreställningen var inställd. Det var bara att packa sig hem igen för de ca 500 människor som samlats för att ha en trevlig kväll i operett-anda.
Besvikelsen var stor och än större blev den när man inte fick tillbaka de pengar man betalat för entrébiljetten.
Det var skandal, kanske den sista skandalen som impressario Rolf Inghamn ställde till. Året var 2004, och Rolf lämnade jordelivet året därpå, 2005.
Orsaken till att operetten blev inställd var att Rolf Inghamn struntat i att betala artisternas gage.
Det var inte första gången det strulade kring Rolf. Hans liv var späckat med otrevligheter, särskilt när det gällde att göra ekonomiskt rätt för sig.
Kontoret för "Impressario & konsertbyrå Rolf Inghamn AB" låg i Söderköping och därifrån ordnade han en hel del. Det var flygshower, cirkus, riddarspel, catchbrottning, teater, mässor, musikaler, gospel, monsterbilar, operetter och opera.
Han var den som först tog in storband som Rolling Stones, The Who och Cream till Sverige. Han drev också Folkets Park i Kungsör under flera år.
Men ofta brydde han sig inte om att betala lokalhyror, annonskostnader, hotellräkningar eller gage till artister. Det förekom en hel del oegentligheter och Rolf Inghamn gjorde säkert rätt för beskrivningen "opålitlig".
Själv blev jag ordentligt drabbad av hans skojerier. När han och jag, i Köpenhamn 1965, kom överens om att samarbeta anade jag aldrig vad som väntade.
Rolf såg väldigt trevlig och förtroendeingivande ut, och det var lätt att falla för hans charm och att tro på hans fagra löften. Det lovades "guld och gröna skogar" både vad gällde karriär och inkomster. Han skulle bli en toppenmanager, trodde jag.
Jag blev lurad.
Allt som oftast behöll Rolf större delen av mitt gage för egen del. Men det värsta var de "fulheter" han drog in mig i. Den allra värsta "fulheten" var när han skrev en porrbok (vill ej nämna titeln) och gav ut den i mitt namn.
Jag hade då fått i uppgift att skriva en liten story, som sedan Rolf skulle fylla i och göra en trevlig bok av.
Trevlig - jotack!
Dagen efter utgivningen fick jag läsa snusket, men då var skadan redan skedd. Jag hade litat helt på Rolf. Ville och kunde knappt tro att det fanns en sådan elakhet på vår jord.
Jag var mycket ung, mycket naiv och väldigt utsatt efter Rolf Inghamns övergrepp.
Rolf var en skandalernas man och det smittade av sig på hans omgivning. Jag lyckades lämna honom 1970. Då reste jag till Köpenhamn där jag skaffade ny manager, började jobba med "Black Theater of Prag" på nattklubben Valencia, och dessutom fick jag en roll i storfilmen "Mazurka på Sängkanten".
torsdag 12 augusti 2010
Show med Vincent Senise Bjurström
"Han ska ha på truten"!
"Fimpa den jäveln"!
"Fanskapet ska inte komma levande härifrån"!
Ungefär så lät det i festlokalen i Smedstorp en vårvinterkväll 1966.
Orsaken var den 22-årige riksbekante förföraren Vincent Senise Bjurström. Historier om Vincent och hans förförarkonster hade då gått som en löpeld genom pressen en längre tid. Och eftersom Vincent var allt annat än en blyg gosse, så berättade han mer än gärna för alla som ville höra på om hur han förförde äldre damer med feta bankkonton. Detta levde han gott på. Det skrevs spaltmetrar om honom och alla i 1960-talets Sverige visste vem Vincent var.
1966 ville han slå mynt av sitt kändisskap och sparkade igång en folkparksturné. I programmet ingick förutom han själv, ett rockband, en sångerska och en striptease utförd av mig. Vincent bidrog genom att sjunga låten "Just a gigolo".
Under hela showen hördes hotfulla protestskrik från publiken. Att Vincent var impopulär bland landsortspojkarna gick inte att ta miste på.
När jag utfört min dans, och barbröstad drog en suck av lättnad över att jag äntligen kunde lämna scenen, kände jag en plötslig smärta i vänster bröst. Överraskad skrek jag till och samtidigt upptäckte jag Vincent som likt ett dibarn hängde i min stackars tutte. Han hade satt tänderna i mig i ett kraftfullt bett.
Jag höll på att smälla av, men lyckades hålla god min och spela med.
Publiken fick fnatt.
"Hugg den jävla förföraren. Nu jävlar....."
Vi fick lämna Smedstorp med hjälp av polis. Den manliga delen av publiken ville lyncha Vincent. "Bröstbettet" blåstes upp till enorma proportioner i stora delar av pressen. Skandalen var ett faktum.
Efter ännu ett framträdande i Vinslöv (utan bröstbett), lades showen ner.
Vincents bakgrund var brokig. Hans mamma Betty Bjurström var en, på sin tid, vacker och skandalomsusad varietédansös och revyartist. Bl.a. dansade hon barbröstad på Chinateatern i Stockholm, vilket var kolossalt vågat på den tiden, 1940-talet. Lockad av ett filmkontrakt reste Betty till Italien där hon träffade Vincents blivande pappa, Renato Senise.
Tillsammans förde paret ett kringflackande liv med många äventyr. Betty blev bl.a. anklagad för spioneri.
I ett anfall av svartsjuka sköt Renato sin hustru Betty med tre skott på ett hotellrum i Paris 1949. Vincent var då fem år, och efter mordförsöket var hans mamma delvis förlamad.
En av de bortopererade kulorna lär hon ha låtit förgylla för att spara som minne.
Betty Bjurström avled i Stockholmstrakten 2001.
Foto på Vincent finns under inlägget "bilder" 21 juni 2010.
"Fimpa den jäveln"!
"Fanskapet ska inte komma levande härifrån"!
Ungefär så lät det i festlokalen i Smedstorp en vårvinterkväll 1966.
Orsaken var den 22-årige riksbekante förföraren Vincent Senise Bjurström. Historier om Vincent och hans förförarkonster hade då gått som en löpeld genom pressen en längre tid. Och eftersom Vincent var allt annat än en blyg gosse, så berättade han mer än gärna för alla som ville höra på om hur han förförde äldre damer med feta bankkonton. Detta levde han gott på. Det skrevs spaltmetrar om honom och alla i 1960-talets Sverige visste vem Vincent var.
1966 ville han slå mynt av sitt kändisskap och sparkade igång en folkparksturné. I programmet ingick förutom han själv, ett rockband, en sångerska och en striptease utförd av mig. Vincent bidrog genom att sjunga låten "Just a gigolo".
Under hela showen hördes hotfulla protestskrik från publiken. Att Vincent var impopulär bland landsortspojkarna gick inte att ta miste på.
När jag utfört min dans, och barbröstad drog en suck av lättnad över att jag äntligen kunde lämna scenen, kände jag en plötslig smärta i vänster bröst. Överraskad skrek jag till och samtidigt upptäckte jag Vincent som likt ett dibarn hängde i min stackars tutte. Han hade satt tänderna i mig i ett kraftfullt bett.
Jag höll på att smälla av, men lyckades hålla god min och spela med.
Publiken fick fnatt.
"Hugg den jävla förföraren. Nu jävlar....."
Vi fick lämna Smedstorp med hjälp av polis. Den manliga delen av publiken ville lyncha Vincent. "Bröstbettet" blåstes upp till enorma proportioner i stora delar av pressen. Skandalen var ett faktum.
Efter ännu ett framträdande i Vinslöv (utan bröstbett), lades showen ner.
Vincents bakgrund var brokig. Hans mamma Betty Bjurström var en, på sin tid, vacker och skandalomsusad varietédansös och revyartist. Bl.a. dansade hon barbröstad på Chinateatern i Stockholm, vilket var kolossalt vågat på den tiden, 1940-talet. Lockad av ett filmkontrakt reste Betty till Italien där hon träffade Vincents blivande pappa, Renato Senise.
Tillsammans förde paret ett kringflackande liv med många äventyr. Betty blev bl.a. anklagad för spioneri.
I ett anfall av svartsjuka sköt Renato sin hustru Betty med tre skott på ett hotellrum i Paris 1949. Vincent var då fem år, och efter mordförsöket var hans mamma delvis förlamad.
En av de bortopererade kulorna lär hon ha låtit förgylla för att spara som minne.
Betty Bjurström avled i Stockholmstrakten 2001.
Foto på Vincent finns under inlägget "bilder" 21 juni 2010.
söndag 1 augusti 2010
Tältvarietéliv à la 1960-tal
Att resa och jobba med en ambulerande tältvarieté i början av 1960-talet var ingen dans på rosor. Visst var det både kul och spännande många gånger, men det var också ett liv fyllt av umbäranden.
Värst hade tältarbetarna det. Deras liv bestod av hårt arbete till usel lön.
Efter ca två dagar på varje spelplats, var deras uppgift att riva jättetältet, scenen, bänkarna, fasaden och paraden, packa allt på en lastbil och frakta det hela flera mil bort till nästa ställe i turnéplanen. Där skulle alltihop byggas upp igen, oftast under tidspress.
Så slet tältjobbarna, vecka efter vecka, månad efter månad, hela säsongen från tidig vår till sen höst. Deras fritid var så gott som obefintlig, och sovplats fick de ordna bäst de kunde. För det mesta fick lastbilen fungera som sovrum.
Varietén, där jag var anställd sommaren 1963, kallades La Pari och drevs av Knatten Olsson. (en gång medlem av det, på sin tid, kända Vårat Gäng).
Knatten var också "rappare", d.v.s. inropare. Med hjälp av sitt välsmorda munläder stod han på Paraden (en estrad utanför varietétältet) och presenterade sina artister. Meningen var att folk skulle övertalas att köpa entrébiljett och komma in i tältet för att se showen.
Artisterna som presenterades var ormtjuserskan Miss Tonga, svärdslukaren Wickman, trollkonstnären Nisse "Jättebabyn" Nordström och lilla jag, som fick agera staty innan jag lärde mig dansa och blev strippa.
Minns min allra första presentation. Vi stod där på Paraden och Knatten skrek i mikrofonen:
"Mina damer och herrar, ta nu det långa steget före det korta, kom hit, köp entrébiljett, kom in och upplev våra fantastiska artister. Se Miss Tonga utmana döden när hon leker med sin livsfarliga boaorm. (Sanningen var att ormen Putte var halvdöd och fick tvångsmatas).
Kom in och se svärdslukaren Wickman driva ner svärdet förbi första och andra magmunnen. (En röntgenbild visades där man såg ett svärd bland kotor och revben).
Kom in och se Nisse "Jättebabyn" Nordström, illusionist och proffsboxare. En gång sparrade han den världsberömde Joe Walcott. Numera är han oöverträffad illusionist. (Här brukade Nisse lyfta på sin halmhatt och plocka ut en massa pingisbollar ur munnen).
Och gott folk, kom in och se nakensensationen Yvette Dubois, hitkommen direkt från Paris".
Vid den sista presentationen tittade jag mig förvånat omkring. Var fanns den franska damen? Vem var hon? Henne hade jag inte träffat.
Det tog några förvirrade ögonblick innan jag förstod att det var mig Knatten talade om.
Som Yvette Dubois från Paris stod jag nakenstaty för publiken. Jag måste stå blickstilla, allt annat var olagligt. Minsta rörelse och polisen kunde stänga hela klabbet. Knatten skulle då gå i konkurs och alla artister och andra anställda skulle bli arbetslösa. Tungt vilade ansvaret på mina nakna axlar.
Min väg till Tiljan var strulig. Allt började med väninnan Elsies förälskelse i en tivoliarbetare. För sällskaps skull liftade jag med Elsie från Halmstad till Jönköping, där hennes käraste befann sig just då, denna majdag 1963.
Via diverse äventyr, där vi bl.a. hölls inlåsta något dygn i en tivolivagn, hamnade vi först i Sundsvall och sedan i Kopparberg där Knatten och hans varieté fanns för tillfället. (Alla detaljer finns att läsa i min självbiografi).
Varietélivet var, som sagt, tufft. Sommaren då jag var 18 år, var min bäste och ende kompis den smällfete, två meter långe, alltid onyktre trollgubben Nisse "Jättebabyn" Nordström.
Jag bodde tillsammans med den skrikiga papegojan Jakob i baksätet på Knattens bil. Jakob hade så när gjort mig till ett nervvrak genom sina återkommande morgonvrål. Innan det hann hända hade jag dessbättre lyckats spara ihop till ett litet tält och kunde flytta.
Som sagt, livet på en ambulerande varieté var tidvis jobbigt, men också roligt och händelserikt.
Värst hade tältarbetarna det. Deras liv bestod av hårt arbete till usel lön.
Efter ca två dagar på varje spelplats, var deras uppgift att riva jättetältet, scenen, bänkarna, fasaden och paraden, packa allt på en lastbil och frakta det hela flera mil bort till nästa ställe i turnéplanen. Där skulle alltihop byggas upp igen, oftast under tidspress.
Så slet tältjobbarna, vecka efter vecka, månad efter månad, hela säsongen från tidig vår till sen höst. Deras fritid var så gott som obefintlig, och sovplats fick de ordna bäst de kunde. För det mesta fick lastbilen fungera som sovrum.
Varietén, där jag var anställd sommaren 1963, kallades La Pari och drevs av Knatten Olsson. (en gång medlem av det, på sin tid, kända Vårat Gäng).
Knatten var också "rappare", d.v.s. inropare. Med hjälp av sitt välsmorda munläder stod han på Paraden (en estrad utanför varietétältet) och presenterade sina artister. Meningen var att folk skulle övertalas att köpa entrébiljett och komma in i tältet för att se showen.
Artisterna som presenterades var ormtjuserskan Miss Tonga, svärdslukaren Wickman, trollkonstnären Nisse "Jättebabyn" Nordström och lilla jag, som fick agera staty innan jag lärde mig dansa och blev strippa.
Minns min allra första presentation. Vi stod där på Paraden och Knatten skrek i mikrofonen:
"Mina damer och herrar, ta nu det långa steget före det korta, kom hit, köp entrébiljett, kom in och upplev våra fantastiska artister. Se Miss Tonga utmana döden när hon leker med sin livsfarliga boaorm. (Sanningen var att ormen Putte var halvdöd och fick tvångsmatas).
Kom in och se svärdslukaren Wickman driva ner svärdet förbi första och andra magmunnen. (En röntgenbild visades där man såg ett svärd bland kotor och revben).
Kom in och se Nisse "Jättebabyn" Nordström, illusionist och proffsboxare. En gång sparrade han den världsberömde Joe Walcott. Numera är han oöverträffad illusionist. (Här brukade Nisse lyfta på sin halmhatt och plocka ut en massa pingisbollar ur munnen).
Och gott folk, kom in och se nakensensationen Yvette Dubois, hitkommen direkt från Paris".
Vid den sista presentationen tittade jag mig förvånat omkring. Var fanns den franska damen? Vem var hon? Henne hade jag inte träffat.
Det tog några förvirrade ögonblick innan jag förstod att det var mig Knatten talade om.
Som Yvette Dubois från Paris stod jag nakenstaty för publiken. Jag måste stå blickstilla, allt annat var olagligt. Minsta rörelse och polisen kunde stänga hela klabbet. Knatten skulle då gå i konkurs och alla artister och andra anställda skulle bli arbetslösa. Tungt vilade ansvaret på mina nakna axlar.
Min väg till Tiljan var strulig. Allt började med väninnan Elsies förälskelse i en tivoliarbetare. För sällskaps skull liftade jag med Elsie från Halmstad till Jönköping, där hennes käraste befann sig just då, denna majdag 1963.
Via diverse äventyr, där vi bl.a. hölls inlåsta något dygn i en tivolivagn, hamnade vi först i Sundsvall och sedan i Kopparberg där Knatten och hans varieté fanns för tillfället. (Alla detaljer finns att läsa i min självbiografi).
Varietélivet var, som sagt, tufft. Sommaren då jag var 18 år, var min bäste och ende kompis den smällfete, två meter långe, alltid onyktre trollgubben Nisse "Jättebabyn" Nordström.
Jag bodde tillsammans med den skrikiga papegojan Jakob i baksätet på Knattens bil. Jakob hade så när gjort mig till ett nervvrak genom sina återkommande morgonvrål. Innan det hann hända hade jag dessbättre lyckats spara ihop till ett litet tält och kunde flytta.
Som sagt, livet på en ambulerande varieté var tidvis jobbigt, men också roligt och händelserikt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
