Undervisning med Sten Broman

"Jag ska lära upp dig", sa Sten Broman. "Jag ska lära upp dig tills du får så dyra och exklusiva vanor att ingen jävel har råd att bjuda ut dig".

Jag var 19 år och bristerna i min uppfostran var katastrofala. Mitt bordskick var förfärligt och mitt språk var som hämtat ur busarnas egen värld.
Sten lät sig inte skrämmas av problemen.
Med hög skorrande röst, vajande pipskägg och med ett förmanande viftande pekfinger tog han sig an min förändring till det bättre.
Bordskicket rättades till samtidigt som Sten likt en ordets fältherre gav sig i kast med mitt språk. Han dirigerade mig tålmodigt genom ordvalens labyrinter.
"Svordomar får endast användas för att krydda språket", sa han. "Dessutom heter det absolut inte "det häringa" och "det däringa". Det heter "det här" och "det där".

Min beundran för Sten var total. Jag såg honom som den frälsare världen behövde. I mina ögon kunde ingen annan människa mäta sig med honom. Han sa aldrig emot mig på den punkten.

"Det viktiga är att man VET hur det ska vara", upplyste Sten. "Sedan kan man ju göra lite som man vill".
(Apropå det minns jag en kväll, på Operakällaren i Stockholm, då Sten hoppade över varmrätten och gick direkt på desserten - med snaps till. Snapsen ville han inte vara utan.)

Sten var min läromästare. Han bjöd mig på ostron, gåsleverpastej och iransk grön kaviar, dock inte samtidigt. Den svarta ryska kaviaren var fel och barbarisk, menade han. Det skulle absolut vara den gröna iranska. Detta var mycket viktigt. Dryckerna var också viktiga. Vanligt bonnvatten var giftigt, sa Sten. Man skulle dricka Ramlösa och då var det kolossalt viktigt att man uttalade det på rätt sätt, Rammlösa, med kort "a". Det var endast obildade dummerjönsar som sa Raamlösa med långt "a".
Vidare var det bara idioter som sa "öl". "Bier" hette det. Öl var detsamma som olja.
"Du ska tugga på bieret", lärde Sten mig. "Tugga, så känner du den friska humlesmaken".
Dom Perignon var den champagne vi drack, och Chivas Regal var favoritwhiskyn.

"Ostron ", sa Sten, "ska ätas levande. Det är livsfarligt att äta ett dött ostron. En del idioter droppar citron på sina ostron. Fullkomligt fasansfullt! Dessa barbarer begriper inte att det är just ostronets naturliga sälta som är själva finessen. Det är helt vansinnigt att förstöra smaken med citron".

"Huden är mycket viktig", menade han vidare. "Kvinnans hud ska vara mjäll och vit likt marsipan. Jag avskyr kvinnor som solar sig. Det är fult, ja, det är avskyvärt med solbrända kvinnor. Särskilt om de solat i en sådan där elektrisk ugn på ett solarium. Ja, det är fullständigt fasansfullt med vidbränd kvinnohud. Usch och fy"!!

Trots Stens alla åsikter vad gällde solbränna, var han själv brun som en nordafrikan varje sommar. Sommartid bodde han i Falsterbo, och jag hälsade ofta på honom där. Och vi ägnade timmar varje dag åt solbad på stranden. Sida vid sida låg vi på varsin gummimadrass och lät oss stekas. Mellan varven svalkade vi oss i vattnet. Jag brukade simma efter Sten och nypa honom i tårna. Det roade honom.

När Sten var nöjd med min uppfostran, fick jag träffa hans vänner och följa med honom på olika fester. Ja, han presenterade mig t.o.m. för representanter för kungahuset. Det var på ett cocktailparty i samband med världsmusikfestivalen i Stockholm 1966, och det var prinsessorna Sibylla och Christina jag fick hälsa på.

Foton på Sten finns under inlägget Bilder, 21 juni 2010.