Queer, sommar och en sugen geting

Queer på baren

Geting med äppelsug

Sommarfest

Avundsjuk fönstertittare

Målat i akryl på duk.

Liljevalchs vårsalong tackade nej

Ja, så var det. Jag var en av de flera tusen vars tavla fick nobben av Liljevalchs vårsalong. Ca 140 lyckliga fick sina alster antagna. Jag var alltså icke en av dem och därför bestämde jag mig för att låta den gamla bloggen få vakna till liv igen och agera "konstsalong". Skam den som ger sig.
Här har jag målat några välkända personligheter från 1960-talets Kiviks marknad. Målningen är gjord i akryl på duk.

Från vänster: Strippan Miss Dicky. Man sa att hon kunde vissla Marseljäsen med arslet, men jag vet inte om det var sant.

Gummi-mannen Martino. Han  kunde vrida sin långa kropp hur som helst och verkade sakna leder.

Fakiren Mr Swing, kallad djävulen i den röda slängkappan. Han brände och stack sig själv så blodet skvätte. Delar av publiken låg avsvimmade vid många föreställningar.

Strippan Miss Manana dansade de sju slöjornas dans.

Svärdslukerskan Miss Leiane. Hon svalde svärd som vore det praliner.

Vill passa på att tipsa om en mycket intressant bok, skriven av Martin Kristenson. Titeln är Vårt kära strunt, berättelser ur den svenska nöjeshistorien.

Madonnor och Kiviks marknad

Har börjar måla på gamla dar och tycker att jag kan få ha en miniutställning här på bloggen. Målningarna är gjorda i akryl på duk och är tagna ur fantasin. 
Här är två madonnor med synbart olika intressen. Madonnan till vänster konstaterar besviket att glasen är tömda och festen är slut. Madonnan till höger har helt andra värderingar i tillvaron. Kanske är hon ett alter ego.

Ett par målade minnen från Kiviks marknad är på sin plats, tycker jag. Här är en ormtjuserska.

Här samsas en ormtjuserska  och en fakir om utrymmet på duken. Dom får väl också vara med, eller hur?

Dokumentär om Sten Broman

Påskdagen 24 april sänder SVT dokumentären "Jag är sån här" om tonsättaren m.m., Sten Broman.
Även lilla jag är med på ett hörn. Det handlar då om Stens och min nästan 20-åriga relation. Den relationen var fin, rolig och kärleksfull, det kan jag lova.
Dokumentären är bra och alldeles utmärkt gjord av Carin Bräck och Stefan Karlsson. Det enda som stör mig är när besserwissern Carlhåkan Larsén talar nedvärderande om Stens konstnärskap, samt när Stens lillasyster Erna, 91, låtsas att hon inte vet vad jag heter.
"Vänsterdamen", säger hon i filmen och menar mig. Dåligt, tycker jag, eftersom vi träffades vid flera tillfällen och dessutom hade en viss kontakt runt Stens bortgång och begravning.

För den som vill veta mer rekommenderar jag min självbiografi "Gunilla af Halmstad - ett annat liv i Sverige". I boken kan man läsa mera om Stens och min gemenskap, men också om andra människor jag mött på livets outgrundliga vägar.
Läs om t.ex. den svavelosande och penninghungrige maranatapastorn Målle Lindberg, han som kom i en silverglänsande kostym från ovan (i helikopter) och lovade att frälsa alla syndare på Kiviks marknad. Istället flydde han allt kaos med ett välfyllt kassaskrin under armen.
Läs om chefen för Skansenakvariet, Jonas Wahlström, som i sin ungdom lekte ohämmat med både giftormar och elefanter, men med sitt eget och mitt liv som insats.
Vidare kan man läsa om boxaren och kändisen Bosse Högberg, som ställde upp som min "bodyguard" när jag gjorde reportage åt tidningen Lektyr.
Man får möta skandalmanagern Rolf Inghamn som skrev en porrbok och gav ut den i mitt namn (1967). Ett övergrepp som jag aldrig kan förlåta.
Möt också änkeförföraren Vincent Senise Bjurström, som bet mig i bröstet inför en publik på flera hundra personer. En stor grej för pressen på 1960-talet.
Läs om socialinspektören och chefen för rehab.hemmet Pettersbergsgården i Mälarhöjden, Leif Söderlund. Leifs jobb var att lära oss patienter att leva nyktert. Istället tog han med mig på krogrundor och dessutom gjorde han mig med barn. Fast jag tackar Gud för min underbare son.
Läs om:
den självutnämnda härskarinnan och spåkärringen Eugenia Taikon (i boken kallad Esmeralda), som höll mig tillfångatagen i sin husvagn sommaren 1966.
- den fina östermalmsdamen, som av sin man tvingades gå på vuxengymnasium för att komma ifrån sitt skåpsupande. Ingen bra idé, skulle det visa sig.
- Asta Gustafsson, en bisarr och galen dam som startade ett politiskt parti, gav ut tidningar som handlade om henne själv, och låg i ständig fejd med författaren Ivar Lo Johansson.
- den blodtörstande fakiren Mr Swing.
- trollgubben och suputen Nisse Nordström, som använde mig som lockfågel för att bli bjuden på sprit.
- tältvarietédirektören Knatten Olsson.
- danske teaterdirektören Stig Lommer (ABC-teatern i Köpenhamn).
-skådespelaren Ole Söltoft, som jag spelade mot i danska storfilmen Mazurka på Sängkanten.
- författaren Fritiof Nilsson Piraten.
- homosexuelle och olycklige Antero som med jämna mellanrum var trött på livet.
- min kärlek till transsexuella Lingee Wong.
- alkoholism och kampen för ett nyktert liv.
- självhjälpsterapier, seanser och gröna vågen-kollektiv med haschångor i Brunflo.
Och mycket, mycket mer.

Tack och hej då!

Kiviks marknad 1964. Fr. v. svärdslukaren Wickman, ormtjuserskan Miss Tonga, fakiren Mr Swing, strip-teasedansösen Gunilla af Halmstad, två tjejer som plockades upp på landsvägen och rapparen Sigge Schultz.


Gunilla med boaorm


Gunilla af Halmstad showar med fakiren Mr Swing i varietétältet.


Sten Broman och Gunilla dansar polonäs på Nyårsbalen i Malmö Rådhus.


Vackra Lingee Wong, kvinnan som var en man, och Gunilla med hästen Hugin Moon.


Fest i Sten Bromans sommarbostad i Falsterbo.


Gunilla af Halmstad. Bilden tagen av fotograf Björn Larsson i Smedstorp 1966.


Här med en orm som ägdes av ormtjuserskan Rosita Greco (Annika Järlefors). Gunilla bodde med Rosita och hennes man Ingemar Fors på Östermalm i Stockholm tillsammans med ca 50 olika ormar, även giftiga.


Gunilla af Halmstad flankerad av boxaren Bosse Högberg och managern Rolf Inghamn.

Med dessa bilder säger jag tack och hej då. Åtminstone tills vidare. Ser nu fram mot att åka till bokmässan i Göteborg 23 sep.
Stor kram
Gunilla "af Halmstad" Ekroth

Undervisning med Sten Broman

"Jag ska lära upp dig", sa Sten Broman. "Jag ska lära upp dig tills du får så dyra och exklusiva vanor att ingen jävel har råd att bjuda ut dig".

Jag var 19 år och bristerna i min uppfostran var katastrofala. Mitt bordskick var förfärligt och mitt språk var som hämtat ur busarnas egen värld.
Sten lät sig inte skrämmas av problemen.
Med hög skorrande röst, vajande pipskägg och med ett förmanande viftande pekfinger tog han sig an min förändring till det bättre.
Bordskicket rättades till samtidigt som Sten likt en ordets fältherre gav sig i kast med mitt språk. Han dirigerade mig tålmodigt genom ordvalens labyrinter.
"Svordomar får endast användas för att krydda språket", sa han. "Dessutom heter det absolut inte "det häringa" och "det däringa". Det heter "det här" och "det där".

Min beundran för Sten var total. Jag såg honom som den frälsare världen behövde. I mina ögon kunde ingen annan människa mäta sig med honom. Han sa aldrig emot mig på den punkten.

"Det viktiga är att man VET hur det ska vara", upplyste Sten. "Sedan kan man ju göra lite som man vill".
(Apropå det minns jag en kväll, på Operakällaren i Stockholm, då Sten hoppade över varmrätten och gick direkt på desserten - med snaps till. Snapsen ville han inte vara utan.)

Sten var min läromästare. Han bjöd mig på ostron, gåsleverpastej och iransk grön kaviar, dock inte samtidigt. Den svarta ryska kaviaren var fel och barbarisk, menade han. Det skulle absolut vara den gröna iranska. Detta var mycket viktigt. Dryckerna var också viktiga. Vanligt bonnvatten var giftigt, sa Sten. Man skulle dricka Ramlösa och då var det kolossalt viktigt att man uttalade det på rätt sätt, Rammlösa, med kort "a". Det var endast obildade dummerjönsar som sa Raamlösa med långt "a".
Vidare var det bara idioter som sa "öl". "Bier" hette det. Öl var detsamma som olja.
"Du ska tugga på bieret", lärde Sten mig. "Tugga, så känner du den friska humlesmaken".
Dom Perignon var den champagne vi drack, och Chivas Regal var favoritwhiskyn.

"Ostron ", sa Sten, "ska ätas levande. Det är livsfarligt att äta ett dött ostron. En del idioter droppar citron på sina ostron. Fullkomligt fasansfullt! Dessa barbarer begriper inte att det är just ostronets naturliga sälta som är själva finessen. Det är helt vansinnigt att förstöra smaken med citron".

"Huden är mycket viktig", menade han vidare. "Kvinnans hud ska vara mjäll och vit likt marsipan. Jag avskyr kvinnor som solar sig. Det är fult, ja, det är avskyvärt med solbrända kvinnor. Särskilt om de solat i en sådan där elektrisk ugn på ett solarium. Ja, det är fullständigt fasansfullt med vidbränd kvinnohud. Usch och fy"!!

Trots Stens alla åsikter vad gällde solbränna, var han själv brun som en nordafrikan varje sommar. Sommartid bodde han i Falsterbo, och jag hälsade ofta på honom där. Och vi ägnade timmar varje dag åt solbad på stranden. Sida vid sida låg vi på varsin gummimadrass och lät oss stekas. Mellan varven svalkade vi oss i vattnet. Jag brukade simma efter Sten och nypa honom i tårna. Det roade honom.

När Sten var nöjd med min uppfostran, fick jag träffa hans vänner och följa med honom på olika fester. Ja, han presenterade mig t.o.m. för representanter för kungahuset. Det var på ett cocktailparty i samband med världsmusikfestivalen i Stockholm 1966, och det var prinsessorna Sibylla och Christina jag fick hälsa på.

Foton på Sten finns under inlägget Bilder, 21 juni 2010.

Åldrandets dilemma enligt Sten Broman

I tidigare inlägg har jag skrivit en del om vännen Sten Broman. Fortsätter gärna med detta eftersom det finns så mycket att berätta.

"Åldrandet är ett förfärligt misstag", sa Sten en kväll när vi satt och njöt på Savoy i Malmö.
"När vi väl når en viss mognad och börjar komma till insikt om saker och ting, då blir vi gamla och dör. Vilket fasansfullt misstag", fortsatte han.
"Hade en sådan vara sålts över disk skulle man genast lämna tillbaka den som varande av sekunda kvalitet. De flesta människor hinner bara begå dumheter i livet, sedan dör de. Förfärligt! Särskilt orättvist är åldrandet mot kvinnorna. Jag blir skakad när jag tänker på hur undersköna ljuvliga kvinnor kan förvandlas till korsetterade häxor på några få år. Hela skapelsen är ett stort misstag", upprepade han.
"Fabrikören menade nog väl, men tyvärr hade han inga begåvade medarbetare. Där skulle jag ha behövt gripa in".

Jag satt förstummad. Sten underhöll mig på liknande sätt kvällen igenom. Han höll en fullkomligt lysande enmansshow. Han talade med hög röst och yviga gester. Han var vital och energisk och mycket elegant. På min fråga om vem fabrikören var, svarade han att det var Gud.
Som sagt, jag var förstummad.

I min självbiografi har jag skrivit en hel del om Stens och min vänskap. I boken finns också många bilder på oss.