När Jonas Wahlström nästan tog livet av mig

Såg i en tidning att chefen för Skansenakvariet, Jonas Wahlström, tycker att spindlar har oförtjänt dåligt rykte. Det kan man ju tycka vad man vill om. Själv gillar jag inte spindlar. Minns att min bror, bosatt i Australien, blev biten av en dylik när han tog en simtur i sin pool. Det var ytterst nära att det spindelbettet blivit det sista han fick uppleva här i världen. Tack vare skickliga läkare och en god fysik klarade han sig.

Förresten har Jonas Wahlström nästan tagit livet av mig - två gånger. Det var i slutet på 1960-talet och Jonas var en tonårig fanatiker, redan då helt besatt av ormar och andra kräldjur. Jag var vid den tiden inneboende hos kräldjursimportören Ingemar Forss och hans fru Annicka på Östermalm. Jonas var en daglig gäst i huset.
En kväll följde jag med Jonas till ett rum där de allra giftigaste reptilerna förvarades. Djuren var väl inburade i sina terrarier så man kunde ändå känna sig ganska trygg där. Han gick runt och småpratade kärleksfullt med alla ormar när han plötsligt hajade till och sa:
"Här behövs det vatten".
Han tog en spade i ena handen och lyfte av taket till en av glasburarna med den andra. Ur buren reste fem väsande kobror sina huvuden med utfällda sköldar. De vaggade hotfullt fram och tillbaka och gjorde hemska utfall mot Jonas. Jag tappade andan av fasa och tryckte mig lamslagen mot en vägg, helt övertygad om att både Jonas och min sista stund var kommen.
Jonas tryckte lugnt spaden mot kobrahuvudena och ormarna sjönk hastigt ner mot burgolvet.
Han satte ner en skål vatten till odjuren och lät därefter glastaket falla på plats igen.
Den dagen såg jag döden i vitögat.

Den andra gången mitt liv var i fara tillsammans med Jonas var hos elefanterna på Skansen. Jag hade fått äran att följa med in i elefanthägnet där Jonas skulle skotta skit och göra andra nödvändigheter. Han hade garanterat att besöket skulle vara helt ofarligt. Det var det inte.
En av elefanterna försökte genast ta kål på mig. Den fällde mig med snabeln och trampade sedan hotfullt nära innan Jonas ingrep och jagade undan den med en högaffel.
Också den gången tyckte jag att liemannen stod hånskrattande i närheten.

Har skrivit mera om allt detta i min självbiografi.

PS. En sak är jag säker på; jag vill varken ha ormar eller spindlar i min närhet - oavsett vilket rykte de har. (Inte elefanter heller).