Tältvarietéliv à la 1960-tal

Att resa och jobba med en ambulerande tältvarieté i början av 1960-talet var ingen dans på rosor. Visst var det både kul och spännande många gånger, men det var också ett liv fyllt av umbäranden.

Värst hade tältarbetarna det. Deras liv bestod av hårt arbete till usel lön.
Efter ca två dagar på varje spelplats, var deras uppgift att riva jättetältet, scenen, bänkarna, fasaden och paraden, packa allt på en lastbil och frakta det hela flera mil bort till nästa ställe i turnéplanen. Där skulle alltihop byggas upp igen, oftast under tidspress.
Så slet tältjobbarna, vecka efter vecka, månad efter månad, hela säsongen från tidig vår till sen höst. Deras fritid var så gott som obefintlig, och sovplats fick de ordna bäst de kunde. För det mesta fick lastbilen fungera som sovrum.

Varietén, där jag var anställd sommaren 1963, kallades La Pari och drevs av Knatten Olsson. (en gång medlem av det, på sin tid, kända Vårat Gäng).
Knatten var också "rappare", d.v.s. inropare. Med hjälp av sitt välsmorda munläder stod han på Paraden (en estrad utanför varietétältet) och presenterade sina artister. Meningen var att folk skulle övertalas att köpa entrébiljett och komma in i tältet för att se showen.
Artisterna som presenterades var ormtjuserskan Miss Tonga, svärdslukaren Wickman, trollkonstnären Nisse "Jättebabyn" Nordström och lilla jag, som fick agera staty innan jag lärde mig dansa och blev strippa.

Minns min allra första presentation. Vi stod där på Paraden och Knatten skrek i mikrofonen:
"Mina damer och herrar, ta nu det långa steget före det korta, kom hit, köp entrébiljett, kom in och upplev våra fantastiska artister. Se Miss Tonga utmana döden när hon leker med sin livsfarliga boaorm. (Sanningen var att ormen Putte var halvdöd och fick tvångsmatas).
Kom in och se svärdslukaren Wickman driva ner svärdet förbi första och andra magmunnen. (En röntgenbild visades där man såg ett svärd bland kotor och revben).
Kom in och se Nisse "Jättebabyn" Nordström, illusionist och proffsboxare. En gång sparrade han den världsberömde Joe Walcott. Numera är han oöverträffad illusionist. (Här brukade Nisse lyfta på sin halmhatt och plocka ut en massa pingisbollar ur munnen).
Och gott folk, kom in och se nakensensationen Yvette Dubois, hitkommen direkt från Paris".

Vid den sista presentationen tittade jag mig förvånat omkring. Var fanns den franska damen? Vem var hon? Henne hade jag inte träffat.
Det tog några förvirrade ögonblick innan jag förstod att det var mig Knatten talade om.
Som Yvette Dubois från Paris stod jag nakenstaty för publiken. Jag måste stå blickstilla, allt annat var olagligt. Minsta rörelse och polisen kunde stänga hela klabbet. Knatten skulle då gå i konkurs och alla artister och andra anställda skulle bli arbetslösa. Tungt vilade ansvaret på mina nakna axlar.

Min väg till Tiljan var strulig. Allt började med väninnan Elsies förälskelse i en tivoliarbetare. För sällskaps skull liftade jag med Elsie från Halmstad till Jönköping, där hennes käraste befann sig just då, denna majdag 1963.
Via diverse äventyr, där vi bl.a. hölls inlåsta något dygn i en tivolivagn, hamnade vi först i Sundsvall och sedan i Kopparberg där Knatten och hans varieté fanns för tillfället. (Alla detaljer finns att läsa i min självbiografi).

Varietélivet var, som sagt, tufft. Sommaren då jag var 18 år, var min bäste och ende kompis den smällfete, två meter långe, alltid onyktre trollgubben Nisse "Jättebabyn" Nordström.
Jag bodde tillsammans med den skrikiga papegojan Jakob i baksätet på Knattens bil. Jakob hade så när gjort mig till ett nervvrak genom sina återkommande morgonvrål. Innan det hann hända hade jag dessbättre lyckats spara ihop till ett litet tält och kunde flytta.

Som sagt, livet på en ambulerande varieté var tidvis jobbigt, men också roligt och händelserikt.