Lille Victors flykt från det heliga dopet

Det var lördag eftermiddag och väninnan och jag njöt av en stilla stund i kyrkan i Sigtuna. Vi hade tänt varsitt ljus till minne av våra bortgångna anhöriga och nu satt vi på en bänk och mediterade i den för övrigt folktomma kyrkan. Allt andades frid.

Då, plötsligt, öppnades kyrkporten och samtidigt var friden ett minne blott. In i templet stövlade en högljudd familj bestående av två vuxna och två barn. I sällskap hade de två damer varav den ena var prästklädd och den andra verkade vara kyrkvärd. Ett av barnen, en pojke i 5-årsåldern, gav utan förvarning upp ett illtjut och rusade sedan fram uppför altargången. Framme vid altaret gjorde han en U-sväng och med fäktande armar och på raska fötter ilade han vidare in mellan kyrkbänkarna.
"Victor", ropade mamman, "Victor, kom nu, du ska döpas".

Victor slog dövörat till medan han med glänsande ögon försökte välta en bänk. Snabbt var hans far på plats och Victor blev infångad. Han protesterade skrikande när fadern bar honom i ena armen fram till dopfunten. Väl där blev han mutad med en bit godis och höll sig lugn.
Dopceremonin påbörjades.
Det visade sig att nästan hela familjen skulle döpas. Först ut var en ca 1-årig baby. Allt gick bra förutom att babyn pep lite ilsket när han fick dopvattnet på skulten.
Så var det Victors tur. Han vägrade styvnackat. Inget dop där inte.
Varken hot eller mutförsök hjälpte. Han slog ifrån sig med både händer och fötter. Efter flera minuters kamp vann Victor och hans far gick fram till prästen för att som en god förebild låta sig ta del av det heliga dopet.
Pappans dopceremoni gick smärtfritt och nu var det obönhörligt lille Victors tur. Mamman var tydligen redan döpt.

Victor slingrade sig skickligt ur alla händer som grep efter honom. Under vilda tjut rundade han snabbt dopfunten och pilade vesslelikt vidare mellan bänkarna.

Lille Victor blev aldrig döpt. Inte den dagen i alla fall. Familj och präst fick ge sig inför hans fasta beslut att inte låta sig förledas till dylika excesser.
När familjen slokörat lämnat kyrkan, kom kyrkvärden fram till väninnan och mig.
Hon tittade mörkt på oss och sa:
"Hoppas verkligen att han inte får sina doppresenter".