Seans med Colin Fry

För några år sedan åkte jag till Ramsbergsgården i Bergslagen en weekend för att närvara vid en fysisk seans. Det engelska mediet Colin Fry höll en kurs där, med andligt tema. Som kursens höjdpunkt skulle han ge en fysisk seans.
Seansen var sensationell. Innan den började samlades vi deltagare i ett rum. Dörrar och fönster stängdes och övertäcktes noga med svarta skynken. Mitt i rummet stod en stol och på den satte sig Colin Fry. Frivilliga deltagare fick binda fast honom och alla som ville fick kontrollera att det var ordentligt gjort. Det var det.
Vi blev sedan uppmanade att sätta oss i en cirkel runt Colin. Vi skulle hålla varandra i händerna och fick inte släppa taget under den timme seansen skulle pågå.
Efter alla förberedelser släcktes ljuset och allt blev svart. Vi var spända och förväntansfulla. Ett mummel hördes och en krypande, lite skrämmande stämning drog genom rummet. Mumlet tystnade och det var helt tyst flera minuter innan en ljus, barnslig röst hördes:
"Jag heter Charlie", sa den. "Eller hette, kanske jag ska säga. Jag dog som litet barn. Det var i London och det var en stor råtta som bet ihjäl mig."
Rösten cirklade runt medan den berättade om ett kort liv i ett fattigt London. Spöket Charlie pratade tydligen helt nära örat på en del av oss. Små skrik och protester hördes från deltagare som blev utsatta. Så hördes ett gällt skrik:
"Hjälp, nån knuffar mig."
Snart hördes protester lite överallt. Charlie tycktes finna nöje i att skrämma oss. Jag måste erkänna att om jag blivit knuffad hade jag förmodligen tuppat av.
Plötsligt avbröts Charlie av en annan ljus barnstämma.
"Mamma", ropade den, "mamma, jag är här. Mamma, det är Alexander".
I mörkret kunde jag följa rösten eftersom den hördes alldeles intill mig. Den stannade snett framför mig, där jag visste att ett gift par satt. Jag hörde kvinnan flämta högt.
"Det är Alexander", skrek hon upprört. "Någon kryper upp i mitt knä. Hjälp, vad händer, någon sitter i mitt knä".
Tydligen försvann lille Alexander lika snabbt som han dykt upp. Kvinnan kved och snyftade högt. Då hördes ett brak och samtidigt tändes ljuset. Bländad kikade jag på omgivningen. Colin Fry låg på golvet, fastbunden till händer och fötter och fjättrad vid den omkullvälta stolen. Någon befriade honom. Han reste sig mödosamt och vacklade ut ur rummet.
Vi var alla tagna av seansen. Den gråtande kvinnan berättade att Alexander var hennes lille son som dött i en olycka. Hon bedyrade gång på gång att hon verkligen känt hans lilla kropp i sin famn. Likaså bedyrade hon att ingen på kursgården, förutom hennes man, kände till Alexander.

Dagen efter bjöds vi på en uppvisning i bordsdans. Jag såg med egna ögon hur två stabila bord rörde sig runt i rummet utan mänsklig hjälp eller påverkan.
Det var en skrämmande, men fascinerande weekend.

Läs gärna mer i min självbiografi "Gunilla af Halmstad - ett annat liv i Sverige".