Kiviks marknad och Målle Lindberg

Under några år på 1960 och -70-talet såg jag till min stora sorg Kiviks marknads varietéutbud förvandlas från, i stort sett, oskyldig och oförarglig underhållning till en enda avancerad snuskutsvävning i kvadrat. Jag såg hur marknadsartister som svärdslukerskan Miss Leiane, fakirerna Mr Swing och Ali Ben Hassan, akrobattjejen Katrine och många andra, utkonkurrerades av "damer" (och "herrar") hämtade direkt från storstädernas porrklubbar. Det var en förvandling av tältvarietéernas underhållning som bara kunde sluta på ett sätt: platt fall. Och det var just vad som hände, porren tog död på Kiviks marknads varietétraditioner.
Jag minns Kivik 1964 när jag, som marknadens främsta synderska, agerade baddräktsmannekäng på varieté La Pari. Det var för att kringgå förbudet mot nakna bröst. En mannekänguppvisning kunde man ju inte förbjuda. Jag visade ett nytt baddräktsmode, ikinin, som helt enkelt var ett par bikinitrosor med hängslen. På så sätt fick Kiviks besökare sin dos av nakenhet trots alla restriktioner.
Senare år blev striptease tillåtet och dessutom mycket populär underhållning i tälten.
Men redan i början av -70-talet sågs vi lite "prydligare" strippor som något mesigt, nästan jämförbart med något som passade bäst i en barnkammare. In på arenan trädde istället fullfjädrade porraktriser. De översvämmade varietéscenerna och alla gamla traditioner förvandlades till ett enda juckande slagfält.
Ja, det var en stor sorg att se marknadens förfall.

Apropå 1964 så minns jag den svavelosande maranatapastorn Målle Lindberg. Han hade låtit resa sitt jättelika frälsartält bredvid vårt La Pari. Hans hotfulla helvetespredikningar drog så mycket folk att tältet inte pallade trycket utan rasade ihop över hela publiken. Ridande polis med batonger och hundar gjorde chocken ännu värre. Målle själv lämnade förödelsen med det välfyllda kassaskrinet under armen. Han försvann spårlöst och kvar bland spillrorna fanns hans medhjälpare och utropare "Leoparden".
Leoparden var en f.d. fakir som älskade Grön curaqao mer än något annat. Det lär ha varit den enda dryck han lät komma över sina läppar. Han var känd för att han en gång låtit sig begravas levande. Efter två timmar i graven hade han blivit uppgrävd, då helt blek och livlös. Alla trodde att han var död. Någon hade satt en öppnad flaska Grön curaqao under hans näsa, varvid han vaknat till liv och tagit sig några rejäla klunkar. Fylld av ny livskraft hade han därefter låtit sig korsfästas och i triumf hade han burits till sitt varietétält, fastspikad på korset. Hundratals skrikande människor hade följt dramat och sedan betalt entréavgift till tältet för att få se ännu mera av Leopardens konster.