Kidnappad

Sommaren 1966 var jag frihetsberövad - ja, man kan faktiskt säga kidnappad. Allt började med att jag ville besöka mina vänner på min gamla arbetsplats, den ambulerande tältvarietén La Pari. Jag hade tidigare rest med La Pari och jobbat där som både strippa, ormtjuserska och som assistent åt fakirernas fakir Mr Swing.
När jag sommaren 1966 längtade efter en åter-träff med det gamla varietégänget anade jag aldrig att besöket skulle förvandlas till en mardröm. För det var just vad det gjorde.
Till sällskapet hade en färgstark dam sällat sig. Hon hette Eugenia T. och hon var änka efter en zigensk hövding (eller romsk, som man säger numera).
Hon var ett kraftknippe med urstark järnvilja, hårda muskler och ett totalt förakt för lagar, regler och allt som samhället kräver av sina medborgare. Eugenia försörjde sig huvudsakligen som spåkärring, men hon fyllde också mer än gärna på sin redan övergödda plånbok genom försäljning av diverse livsnödvändiga varor, t.ex. brännvin.
Under mitt besök fick jag bo hos Eugenia i hennes husvagn.
Besöket var trevligt, men när dagen för min avfärd var inne förbjöd Eugenia mig helt utan förvarning att lämna vagnen.
"Du stannar här", röt hon och klippte till mig. Hon hotade med hemska straff värre än helvetet om jag inte stannade och uppträdde på La Pari resten av sommaren.
Jag blev så rädd att knäna skakade och jag vågade inte annat än lyda. Att trotsa Eugenias vilja var att jämföra med självmord. Man kunde lika gärna utmana en kobra på duell.
Två gånger under sommaren försökte jag rymma utan att lyckas. Första gången högg Eugenia mig just när jag skulle hoppa ur en taxi vid en tågstation. Det blev en snöplig återfärd till husvagnen.
Andra gången skar jag mig i armarna för att få komma till sjukhus och få möjlighet att komma undan den vägen. Jag kom till sjukhus, men Eugenia följde med trots mina protester. Hon ljög för sjukhuspersonalen och sa att hon var min mor. Ingen trodde på mig när jag sa som det var.
"Ni hör", sa Eugenia, "flickan är tokig! Förnekar sin egen mor".
Därefter spådde hon läkaren som sytt mina sår, mot en rejäl dusör.
Tredje gången lyckades min rymning. Det var på Sjöbo marknad och det var min mor som hjälpte mig. Den befrielsekänslan glömmer jag aldrig.
Efter sommaren 1966 aktade jag mig länge för att komma i närheten av tivolin och marknadsplatser.
Eugenia Taikon dog 1999. Hon är begravd i Malmö. Hennes grav lär ha blivit uppbruten och plundrad.
Mer om Eugenia finns att läsa i min självbiografi.
Foto på damen ifråga finns under inlägget "bilder", 21 juni 2010.