Svenska hemlösa vädjar om hjälp i Norge

Stockholms stadsmission har skickat ett brev till Norges statsminister där man ber om ett bistånd på 300 miljoner kronor för att hjälpa Stockholms hemlösa. De hemlösas tragiska situation tycks bara bli allt värre. I mitten av 1970-talet skrev jag följande uppsats:
Under en tidig morgonpromenad i Bellevueparken i Stockholms innerstad träffar jag av en slump på Henke. Jag har just passerat ett duvslag när jag ser ett skäggigt ansikte blinkande sticka ut ur ett hål där jag vet att det finns en bunker. Huvudet med tillhörande kropp kommer sakta men säkert alltmer fram i dagsljuset. När gestalten väl kravlat sig ut är det med stor svårighet den lyckas komma på benen. Lemmarna verkar inte vilja lyda mannen riktigt och dessutom hindras han i sina rörelser av sin enorma överrock.
Hans variga, hopklibbade ögon ser mig inte genast. Det är först sedan han står riktigt stadigt och hans hand trevat sig in under överrocken och fått grepp om en vit flaska, som han höjer blicken.
Han tvekar lite när han ser mig, men sedan skjuter han darrande in flaskhalsen mellan de toviga skäggtestarna. Han vänder såväl den blåtonade näsan som flaskbotten mot himlen och klunkarna hörs tydligt där jag står ett par meter ifrån honom.
När klunkandet tystnat tittar mannen skyggt på mig samtidigt som han med baksidan av handen torkar bort några droppar vätska ur skägget. Jag ser på flaskans etikett att den innehåller K-sprit.
"Måste få bort ångesten", stammar mannen fram. "Det här är det enda som hjälper", fortsätter han och håller menande fram flaskan.
Han tar en klunk till och ser sedan inte lika skygg ut.
Jag sätter mig på en sten och efter en stund sätter sig mannen också. Vi börjar samtala och mellan klunkarna får jag veta att mannen heter Henke och att han är född i Norrland.
"Jag har bott här i ett år", säger Henke och pekar mot bunkern han krupit fram ur en stund tidigare. "Förut bodde jag i Vanadislunden, men det är bättre här. Här har jag mina vänner. Ibland skriver jag meddelanden som mina vänner flyger med hem till Norrland, ifall någon kommer ihåg mig där".
När Henke märker att jag ser frågande ut nickar han förklarande mot duvslaget som jag passerat tidigare.
"Ifall någon kommer ihåg mig", upprepar han och tar en ny klunk. "Bästa sortens flaskor dom här", säger han och tittar på den han håller i handen. "Av plast. Det gör inget att jag är portad på systemet för deras flaskor är livsfarliga. Om man råkar ramla omkull med en sån där i innerfickan kan man ju skära ihjäl sig".
Henke har varit uteliggare i många år. Sjutton år, tror han. Han håller inte reda på tiden så noga. Några anhöriga har han inte. Ibland, när han vågar gå över de starkt trafikerade gatorna, träffar han andra uteliggare som bor i andra parker. I Bellevueparken bor Henke ensam. Hur han lyckas överleva de kalla vinternätterna är en gåta. Själv tror han att det beror på hans starka grundfysik och på en gammal matta som han brukar lägga över sig.
Hur har han hamnat i den situation han befinner sig i?
Henke vet inte riktigt, men för många år sedan hade han ett arbete och ett rum att bo i. I sin ungdom hände det att han följde med sina kamrater till danshaket Nalen. Medan hans vänner dansade och skojade med flickor, stod Henke tyst och lyssnade på musiken. Henke var blyg för flickorna, men han älskade musiken. När vännerna blev glada av spriten de drack, blev Henke dyster och nedstämd. Hans alkoholism utvecklades utan att han märkte det. Och en dag var han plötsligt både arbets- och bostadslös.
Han berättar att han drabbats av delirium tremens två gånger och att den hjälp han fått varit i form av antabus och lugnande piller. Vid något tillfälle fick han prata med en kurator som talade om att hon inte hade någon hjälp att ge.
Henke är ändå tacksam när han tänker på att han en gång fick nya kläder och femtio kronor.
"Det är konstigt att dom inte slår ihjäl mig istället", säger han.